DEBATT: Politiken vänder blad

Folkrörelselivet inom partipolitiken klingar av. Partiernas kongresser, årsmöten, stämmor och riksting är sedan länge arrangemang där olika uppdragsinnehavare inom respektive parti möts för att utvärdera och planera partiets verksamhet. Ytterst få människor som inte redan har uppdrag inom partierna deltar i den lokala/regionala mötesverksamheten. De politiska ungdomsförbunden har försvagats politiskt och socialt. Få av partiernas sidoorganisationer når utanför kretsen av redan partiengagerade personer.

Utvecklingen innebär inte med automatik en försvagning av folkstyret. Tvärtom finns hyggliga förutsättningar för en fortsatt och rentav utvecklad, anständig demokrati.

Partierna - särskilt det maktbärande SAP och utmanarna inom (m) - kan nämligen i allt mindre grad förlita sig på egna kadrar av medlemmar. De måste istället öppna sig mot intressen och aktörer i omvärlden. Det civila samhällets utrymme för att påverka politiken ökar därmed betydligt.

Det var socialdemokratins framväxt under senare delen av 1800 - talet som bildade modell för masspartiet.

Socialdemokratin var inte representerad i den dåtida riksdagen. Partiet kunde därför inte nöja sig med att bilda så kallade valmansförbund för att säkra återval/nyval av sina kandidater. SAP, tillsammans med LO satsade allt sitt krut på förberedelser för den allmänna rösträtten. Arbetarrörelsen byggde upp lokalorganisationer i hela landet. Den centrala partiledningen behövde en egen kommunikationskanal för att få ut meddelanden om sin politik och masspartiet tjänade väl detta syfte. Rapporter och bulletiner kunde även färdas den motsatta vägen; partitoppen behövde få veta vad som tilldrog sig i landet och i den unga rörelsens klubbar och avdelningar.
Arbetarrörelsen växte snabbt till sig i antal och styrka. Sverige var ett primitivt klassamhälle som effektivt utestängde den stora begåvningsreserv som arbetarna representerade. Socialdemokratins egna organisationer - fackföreningar, studieförbund, folkhögskolor, arbetarföreningar, m fl - drog därför till sig mängder av utvecklingshungriga och kunskapstörstande människor.

Idag har allt detta ändrats. Utjämnings - och fördelningspolitiken har öppnat upp det offentliga Sverige för hela befolkningen. På samma sätt har massmedier för länge sedan överflyglat masspartiets betydelse som kommunikationskanal. Få människor vid sina sunda vätskor torde t ex idag uppsöka ett möte i en lokal partiförening för att få reda på det absolut senaste inom politiken och/eller för att utvecklas kulturellt/intellektuellt.

De gamla partierna antar mer och mer karaktären av mer eller mindre effektiva kampanjorganisationer och utvecklingsavdelningar för sina förtroendevalda.
När den bortre parentesen för masspartiernas epok nu sätts öppnar sig både möjligheter och risker. I ett samhälle som Sverige har politiska beslut mycket stor betydelse för människors ekonomi och allmänna livsvillkor. En fortsatt vidgad klyfta mellan politiker och medborgare kan därför underminera legitimiteten för vår fördelningspolitiska samhällsmodell. Partierna bör därför med kraft ta sig an det nya samhällets möjligheter till öppen och interaktiv dialog med samhällets olika intressen och aktörer. Det egna partiet och dess medlemmar bör samtidigt betraktas - för att travestera Göran Perssons omdöme om LO från 1994 - som ett särintresse bland andra.
Ett sådant förhållningssätt innebär givetvis en svår balansgång för politikerna. Alternativet är dock värre. Nostalgiska förväntningar inifrån borttvinande masspartistrukturer duger inte som styrinstrument för politik och demokrati av idag.

Information till våra läsare

Debatt: Politiken vänder blad