Det är blygsamma målsättningar som ryms inom de gemensamma krav som alla fackförbund ställt upp på och som inte på minsta sätt skadar exportindustrins konkurrenskraft. Många höjer förvånat på ögonbrynen. Varför strejkar det annars så fridsamma Pappers? Svaret står att finna i arbetsgivarsidans stenhårda samordning i avtalsrörelsen.
Svenskt Näringsliv drog de självklara slutsatserna av avtalsrörelsen 2007 då deras samordning havererade. Nu har de lärt läxan och håller ihop på ett imponerande sätt. De valde ut de avtalsområden där de trodde sig lättast nå framgång, och de valde rätt. De först tecknade avtalen bär tydliga tecken på rädsla för lågkonjunktur och arbetslöshet. Övriga avtalsområden blockerades av Svenskt Näringsliv under delar av, eller som i Pappers fall hela, avtalsrörelsen.
Det blir problematiskt när man jämställer dessa arbetsgivarpräglade avtal med dem som tillkommit i tidigare avtalsrörelser under Industriavtalets historia. Märkessättning och normering i industrisektorn var aldrig menad att ske under diktat från Svenskt Näringsliv. Märket var menat just som ett riktmärke, inte som en tvångströja.
Frågan alla borde ställa sig är "Vill vi att svenskt Näringsliv ska diktera villkoren på hela den svenska arbetsmarknaden"? Svaret borde vara "Nej"! Slutsatsen bör då vara att Pappers i kampen faktiskt tar ansvar för att driva frågor som är viktiga för hela fackföreningsrörelsen.
Pappers kamp handlar främst om reallöneökning, låglönesatsning och företrädesrätt till återanställning, men också om varje fackförbunds rätt att förhandla för sina medlemmar och frihet från arbetsgivardiktat i lönebildning och avtalsvillkor. Detta kan göras utan att skada exportindustrins konkurrenskraft.