Det har ju varit mycket stor uppmärksamhet på frågan om vem som skall bli ny partiordförande. Men viktigare än detta är ju att få fram en ekonomisk politik som verkligen fungerar i det stora flertalets intresse.
Tyvärr har SAP sedan decennier tillbaka i stort sett kritiklöst svalt vad ekonomer sagt trots att verkligheten visat att det inte fungerar. Det behövs en omfattande intern bildningsprocess som ifrågasätter rådande uppfattningar. Exempelvis att den offentliga sektorn skall gå med ett överskott under en konjunkturperiod. Gör den det, och även de privata företagen, så innebär det med matematisk nödvändighet att gruppen enskilda människor tillsammans måste ha större utgifter än inkomster under samma period. Det är bara därifrån som de privata företagen och den offentliga sektorn kan få de pengar som skapar överskotten. Nu är det privatpersonernas växande skuldsättning som håller igång systemet.
Det är inte långsiktigt hållbart.
Samhällsekonomin måste utformas så att den inte behöver växa för att hindra ett sammanbrott. Naturresurserna är och kommer att förbli begränsade. Vi undergräver redan i rask takt våra försörjningsmöjligheter. Hållbar tillväxt existerar inte på en begränsad planet. En årlig tillväxt på två procent per år innebär under tusen år så finner vi att det totala årliga produktionsvärdet skall vara 398 264 652 gånger större än i dag! Det är en praktisk omöjlighet. Ju fortare vi inser det, desto lättare blir omställningen.
I dag betalar de flesta av oss betydligt mer i direkta och dolda räntekostnader och vinstutbetalningar än vad vi själva erhåller.
Skillnaden mellan BNP (Hela produktionsvärdet) och kostnaderna för det arbete som utförts är ungefär en tredjedel av BNP. Det betyder att var tredje krona som betalas för en vara eller tjänst är en ränte- eller vinstkostnad och de två andra kronorna går till dem som utfört arbetet.
Var och en kan jämföra sin totala inkomst från arbete och bidrag med inkomsten av räntor och utdelningar på aktier m m. Är ränte- och kapitalinkomsten större än hälften av arbets- och bidragsinkomsten så tillhör man vinnarna, är den mindre så tillhör man förlorarna.
Jag gjorde en sådan sammanställning på data från 1993 från ett representativt urval av ca 13 000 hushåll. Av dessa var ca två procent vinnare, ca en procent var varken vinnare eller förlorare och ca 97 procent tillhörde förlorarna. Många tror sig dock vara vinnare men det beror ju på att de aldrig räknat efter.
Vi måste se till att räntor och kapitalinkomster försvinner och en ekonomisk utjämning sker. Det som produceras skall möta verkliga behov, inte vara till för att ge stora inkomster till dem som redan har mer än de kan göra av med.
Lägg om hela beskattningen till att bara träffa innehavet av pengar. Det kan ordnas så att det fungerar automatiskt på konton men även för sedlar (och mynt). Då slipper vi ett krångligt skattesystem med tillhörande kontrollapparat. Långivarna kommer att stå i kö för att låna ut sina pengar, inte låntagarna för att låna.