Många är det nu, personer och stater, som på grund av härdsmältor och kinasyndrom i Fukushima gjort kovändning från kärnkraftsförespråkare till skeptiker. Som den motvallsmänniska jag är så gör jag kanske också en kovändning fast åt andra hållet.
Jag har i hela mitt liv varit engagerad i rättvisa och miljö och har därför sett det som självklart att vara totalmotståndare mot den farliga kärnkraftsteknologin.
Den är farlig i alla led: uranbrytning, drift och slutförvaring, jag vet inte vad som är värst. Till och med kolkraft är miljövänligare eftersom man numera kan rena rökgaserna nästan helt. Koldioxiden kan förmodligen avskiljas och deponeras i urberget eller oskadliggöras på annat vis.
Men jag frågar er: Var i hela världen har naturen fått tillbaks mest land från människan? Svaret är nog Tjernobyl och inom kort även Fukushima. I Tjernobyls omgivningar frodas idag allsköns vilda djur som är sällsynta och förföljda överallt annars. Till exempel lodjur, vildsvin. varg, brunbjörn, visent, Przewalskis häst och berguv.
Och olyckan i Fukushima räddar kanske delar av Stilla Havet från oåterkallelig utfiskning. I stället kommer kanske framtida generationer att mer ansvarsfullt kunna använda denna ovärderliga livsmedelsresurs.
Det är nog egentligen mest människan som har svårt att klara medelhög radioaktivitet. Dels lever vi så länge att vi hinner utveckla cancer och dels gör vi så få barn att de inte kan ersätta de som dör. Än mindre hinner vi genetiskt anpassa oss.
Människan har alltför länge tagit alltför stor del av kakan det vill säga planeten. Och det kanske är dags för oss att sluta expandera.
Men någonstans inne i mig skriker det att så här får man inte lov att tycka. Ska man verkligen vara så mörkgrön? Är det inte bättre att behålla planeten, drastiskt dra ner på energianvändningen och investera massor i att utveckla grönare energiformer?