Nygammal socialdemokrati med Mona
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mitt stalltips är att: Ja, så blir det. Och: Nej, så blir det inte. Det problematiska med braskande nyheter är nämligen - vilket den nya borgerliga alliansen just nu erfar - att dess behag klingar av ganska snabbt. I längden vinner oftast det invanda och igenkända. För ett minst sagt etablerat regeringsparti som socialdemokraterna krävs det därför ett stort inslag av oroligheter i omvärlden och i den svenska vardagen, för att partiet skall finna det mödan värt att tvärt, och i offentlighetens ljus, kasta om delar av politiken.
Den tidiga 90-talskrisen är det senaste exempel på ett sådant undantag. Enorma luftbubblor i låneekonomin, massarbetslöshet och kriget i det närbelägna f d Jugoslavien var de drivande faktorerna bakom socialdemokratins beslut om att det var dags att lämna vardagslunken.
Med Ingvar Carlsson vid rodret kastade man plötsligt in en ansökan om medlemskap i EU - som medborgarna sensationellt nog senare godkände i en folkomröstning.
I samma veva bröt socialdemokratin abrupt - med Göran Persson vid ratten - med den inflations- och devalveringsekonomi som partiet, och de borgerliga, omhuldat sedan början av 1970-talet.
Med visst fog skulle man kunna hävda att det även här och nu finns problem och samhällstillstånd som är tillräckligt dramatiska för att en slags ny socialdemokrati skulle kunna dyka upp på scenen.
Klimatfrågan har definitivt potential att förnya socialdemokratins uttryckssätt.
Socialdemokratins misslyckande med att hävda arbetslinjen i socialförsäkringspolitiken är ett annat exempel på en fråga med stor socialpolitisk kraft.
Likaså torde den förmodade vågen av massiv invandring från bl a Irak kunna ge folklig legitimitet för en märkbar förändring av den sedan slutet på 1960-talet etablerade svenska modellen i dessa frågor.
Med Mona Sahlin på kommandobryggan har socialdemokratin en ledare med särskilda insikter om den politiska sprängkraften i klimatets, utanförskapets och invandringens frågor.
Av hennes inledande kommentarer att döma, som jag snappat upp under hennes rundresa i partiets distrikt, tycks hennes inställning vara att i huvudsak foga in de nya och pockande frågorna i en traditionell socialdemokratisk praktik och retorik. Det betyder att partiet, när och om det återigen bildar regering, kommer att låta ungefär som förut medan det tar sig an de nya frågorna med delvis nya attityder och med ett gradvis förändrat politiskt hantverk.
Sahlin har t ex utryckt att hon vill att (s) skall ta sig an klimatfrågorna utifrån ett liknande helhetsperspektiv som man tidigare använde i kampen mot klassamhället. Ett av hennes bevingade uttryck från ?förr i tiden" är påminnelsen om att det inte bara stod ?kräv din rätt" utan också ?gör din plikt" på den första generationen(s) standar. Från en avlägsen valrörelse minns jag också att Mona Sahlin var en av dem som med allra störst övertygelse stod upp för parollen om att ?verksamheten är viktigare än transfereringarna."
Mitt stalltips är sålunda och sammanfattningsvis att socialdemokratin under Mona Sahlin kommer att utvecklas i en nygammal riktning.
Blir det så, så blir det bra.