Lämnade Norrköping i torsdags, för att som så många gånger förr spendera helgen hos mina bekanta i Oslo.
Den stora skillnaden den här gången var att staden som ligger mig så varmt om hjärtat hade förändrats.
Krönika
Det var ju mindre än en vecka sedan Anders Behring-Breivik under några timmar satte en hel nation i skräck.
Jag satt på tåget och funderade på hur detta kan ha påverkat våra annars så stolta och livliga grannar i väst.
Jag har följt nyhetsflödet flitigare än jag någonsin gjort tidigare och trodde att jag hade en ganska klar bild av det inträffade och konsekvenserna.
När tåget hade anlänt till Oslo möttes jag av ett väldigt lugn.
Oslo är annars en stad med riktig storstadspuls och har framförallt under sommarens varma dagar mycket folk i rörelse.
Gatorna upp mot Youngstorget och Regeringskansliet var nu nästan folktomma.
Väl uppe vid fontänen som utgör centrum av Youngstorget kunde man inte låta bli att påverkas av det hav av blommor som hade lagts upp runt torget.
Jag kände att mitt huvud trycktes längre och längre ner av att se all den sorg som så öppet visades bland de personer som uppehöll sig på torget.
Jag fortsatte upp mot regeringskansliet och slogs av att jag inte ens hade kunnat föreställa mig omfattningen av bombens förödelse.
Överallt arbetade människor febrilt för att byta ut fönster och röja upp efter förödelsen.
Nu ville jag bara försöka ta in alla intryck jag fått på kort tid så jag gick upp för att träffa mina vänner.
Vi satt länge och pratade om det inträffade och när de berättar om hur bomben kändes tydligt där dem bor förstår jag dess kraft.
Jag har under helgen försökt att njuta av min semester i staden jag älskar även om man ständigt blir påmind av det inträffade.
För det blir man.
Alla pratar om det.
Och de pratar öppet med vem som helst om det inträffade och vad dem känner.
Detta är nog norrmännens styrka i den här situationen.
Norge är ett öppet och socialt land och det har nog bara stärkts av denna brutala attack mot det norska folket.
Min uppfattning är att norrmännen snart kommer gå med huvudet högt förbi regeringskansliet igen och jag tror att det norska Arbeiderpartiet kommer att fortsätta bedriva aktiviteter för sina unga politiker ute på Utöya.
Norrmännen har alltid velat göra sig hörda och där har det nog inte skett någon förändring.
Jag går ner mot tågstationen för att ta mig hem igen och passerar då attentatsplatsen igen.
Jag märker att alla intryck jag fått under helgen fått mig att inte bara känna sorg när jag går förbi utan också en enorm stolthet över våra närmaste grannar.