Mona Sahlin stannar
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mona Sahlins förtroende hos allmänheten är dock ännu en gång skadat. Även om Sahlin är en politisk överlevare som lyckats rida ut besvärande stormar tidigare, så var det svårt att tro att hon skulle orka, vilja eller kunna denna gång.
En av anledningarna till varför Persson vill att Sahlin fortsätter som statsråd är tveklöst taktik. Det kanske låter konstigt att det är taktiskt att behålla en minister med sådana vansinnigt stora besvär att göra något så vansinnigt enkelt som att betala sina räkningar. Men faktum är att Göran Persson måste titta längre fram än veckans löpsedlar. En regering utan Mona Sahlin är en svagare regering än med Sahlin som ett av statsråden.
Valet inträffar om exakt nio månader. Lövdén, Larsson och Wärnersson gör säkert ett bra arbete på sina departement. Men som utåtriktade röstmagneter i valrörelsen är de odugliga.
Mona Sahlin behövs i såväl valstugor och bostadsområden som i socialdemokratins idédebatt.
Utan Sahlin skulle socialdemokratin bli av med en ekonomisk slarvmaja, men också lämna regeringen färglös, samt tappa en viktig länk till homosexuella och invandrare. När det manliga statsrådet Leif Pagrotsky för en kort tid sedan avslöjades försenad med sin skatteinbetalning så var det en snabbt överspelad nyhet. Toleransnivån gentemot Sahlins försummelser är av naturliga skäl betydligt lägre. Kanske nu så låg att det inte längre går att strula med sin privata plånbok för att få handskas med offentliga medel.
Göran Persson skrev i gårdagens pressmeddelande: "Jag är övertygad om att Mona Sahlin kommer att dra lärdomar av det som har skett och att hon kommer att se till att det inte upprepas i framtiden." Kanske kan partiet se till att så att inga fler ekonomiska skandaler briserar, genom att bistå Sahlin med den hjälp hon uppenbarligen behöver.