Det ska vara känslomässigt laddat, innerligt och humoristiskt på samma igång.
Problemet: orden har försvunnit.
Det tog 37 år innan Jens Christian Iwung satte ned foten.
28 juni gängar han sig och rycker ytterligare i vuxenpoäng jämfört med sin rastlöse, körkortslöse och ansvarsallergiske lillebror.
Det har aldrig funnits någon som helst prestige mellan oss två.
Det har aldrig existerat någon tävling på något sätt och det tackar jag honom som är fem år äldre för.
En mer ödmjuk, jordnära människa går inte att hitta. Egenskaper jag dyrkar och älskar och som gör att jag vill vara hans polare, bollplank och frälsare - oavsett vad som händer.
Men det föder också en utmaning som jag ärligt talat möter med mer skräck en tillförsikt.
Med kombinationen lillebror och bestman går det inte att ducka skyldigheten att hålla tal på bröllopsfesten. Det insåg jag samma dag brorsan avslöjade att han och Sara skulle ta förhållandet till nästa nivå.
Det är ett bra tag sen de droppade den goda nyheten men inte en dag har passerat utan att jag ägnat vad som komma skall en tanke.
Jag vill leverera ett tal som exploderar och hänför på samma gång.
I den bild jag målat upp blandar åhörarna tårar med skratt när mina ord landar under huden och slår med full kraft i hjärttrakten.
"Pretto" kanske men det här får inte bli halvdant. Jag har satt ribban vid majhimlen men siktar högre ändå.
Jag vill låna Peter LeMarcs skepnad och sällsynta förmåga att fånga de innersta känslorna i skrift.
Det känns som mina fem viktigaste minuter någonsin.
Självklart ett tecken på min stora kärlek till brorsan. Hade inte hjärtat varit med hade jag hafsat ihop några rader och tagit det för vad det är.
I takt med att veckorna har gått har antalet misslyckade utkast landat i papperskorgen med samma frekvens som David Bergström hivade i trepoängare på tidigt 2000-tal.
För uppenbart. För ordinärt. Inte tillräckligt roligt. Inte tillräckligt mycket passion.
Nu börjar det på allvar att bli en kamp mot klockan. Prestationsångesten finns där innan jag slår på datorn eller greppar pennan.
Sedan en vecka tillbaka kör den ett oavbrutet och otight trumsolo i skallen.
Orden som i regel kommer automatiskt är borta. Spårlöst och jävligt olägligt.
Jag vägrar att sänka ambitionsnivån. Det ska fortfarande till ett tal som ska knocka omgivningen.
Det är jag skyldig min brorsa och goda vän.
När bröllopsfesten är över, alla presenter öppnade och båda sagt ja ska han se tillbaka på mina fem minuter och inte för en sekund tveka om jag gav allt.