Min Centerlösa Barndom
I söndags avslutas centerstämman i Kalmar. Jag var där från torsdag förmiddag och till fredag eftermiddag. Under ett intensivt dygn var jag fullkomligt omgärdad av centerpartister. Det kändes inte onaturligt alls. Tvärtom; centerpartister är numera en integrerad del av mitt liv. Men så har det inte alltid varit.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Aspa Bruk var ett väldigt socialdemokratiskt samhälle. Det fanns några folkpartister och ett par högermän bland Brukets chefer. Det vet jag. Men det var i stort sett det hela. I Aspa levde jag tills jag snodde värvning i armén som 16 ?åring och ryckte in på infanteriregementet i Örebro. Här fanns det unga män som var med i Sveriges kommunistiska parti, jag kommer ihåg löjtnanter och kaptener med högerlidelser. Men jag kan för mitt liv och min kniv inte erinra mig några centerpartister.
Bevisligen måste det ha varit en växande skara människor som attraherades av centerns parti. På avstånd växte sig Thorbjörn Fälldin allt större. I valet 1976 röstade var fjärde väljare på centerpartiet.
Men de som fanns i min närhet måste ha stannat kvar i garderoben.
På folkhögskolan i Småland fanns det åtta olika partiorganisationer bland eleverna. Längre högerut än socialdemokraterna sträckte sig dock inte det politiska intresset. Två av lärarna på skolan ? ett gift par ? trädde emellertid fram som nyblivna centerpartister. Det var lite ?gröna vågen? över lärarparet. Skäggigt, behålöst, naturnära kläder, fri barnuppfostran, lösspringande blandrashundar och te med örtdoftande aromer. De kom från lösliga vänsterorganisationer av det icke ? auktoritära slaget. Steget till centern kändes inte långt för de två lärarna.
Inom den hårda högern och den hårda vänstern såg man med misstänksamma ögon på ?Åsa-Nisse-marxismen? som frodades i delar av centerrörelsen på 1970-talet. I centern, inte minst i dess ungdomsförbund, hölls ideologiska kurser och konferenser om ?decentralismen?. Man slogs om decentralismens sanna innebörd och betydelse nästan lika intensivt som vägen till det klasslösa samhället i oändlighet nagelfors inom den yttre vänsterns små kampförbund och celler.
När jag blev lokalombudsman för det socialdemokratiska ungdomsförbundet i Nässjö kom jag i mer reguljär kontakt med organiserade, unga centerpartister. Vi debatterade med varandra på skolor och ungdomsgårdar och vi häcklade varandra på tidningarnas insändarsidor. Riktigt vad vi bråkade om minns jag inte riktigt. Men de körde väl på med sin decentralism och sin kritik av den centralstyrda, socialdemokratiska staten förmodar jag. Och vi, på vår kant, retade dem för att Fälldin laddat ett kärnkraftsaggregat trots att han heligt lovat att aldrig dagtinga med sitt samvete på det viset.
Jag tror att socialdemokratin hade det lite besvärligt med den där decentralismen. Lars Engqvist som var ordförande för SSU drog hur som helst igång kampanjer för föreningsdrivna ungdomsgårdar och ökad lokalt inflytande över saker och ting i det kommunala.
På småländska höglandet fanns ganska många centerpartister. Likaså var centern hyfsat stark uppe i norra Hälsingland där jag senare kom att bo och verka i många år. Inte så få av dem var av det starkt sossekritiska slaget. Fackföreningar stod heller inte högt i kurs hos dem. De var sprungna ur småbrukar- och småföretagarsläkten och ville rå sig själva.
Men det fanns också centerpartister av ett delvis annat slag. Många av dem hade svårare att fördra moderater än socialdemokrater.
På stämman nere i Kalmar såg jag för första gången live, den liberala, Stockholmsvarianten av centerpartiet, som främst företräds av ett knippe ungdomar från ungdomsförbundet CUF. De argumenterade ideologiskt, trosvisst och renlärigt i alla debatter. Alkohol skulle säljas i livsmedelsbutiker, fackföreningarnas makt skulle beskäras, offentliga arbetsförmedlingar skulle avskaffas, inkomstbortfallsförsäkringen skulle bort och ersättas av en låg grundtrygghet, LAS skulle bort och en platt skatt skulle införas. De ideologiska principerna var allt. Verkligheternas trivialiteter och ofullkomliga människor var intet.
När jag lyssnade på dem fick jag en deja vu ? känsla från kristdemokraternas riksting i början av sommaren. Där paraderade ett antal unga och käcka pastorer med predikantutbildning i Livets Ord. Med övertygande röster manade de kd: s ombud att rösta mot abort och mot homosexualitet.
I sakfrågorna är det en ocean mellan de unga centerpartisterna och Livets Ordarna i kd. Men det som förenar dem är den ideologiska/religiösa trosvissheten om den enda vägens sanning.
Med denna exposé över centerpartister och deras parti vill jag ha sagt att det finns väldigt många olika slags partister i Mauds hage.
Mixen av Åsa-Nisse marxism, högerliberalism, halvmoderater, reservsocialdemokrater och skickliga politiska ledare gör centern till ett mycket intressant parti.
Vem vet hur det hade gått om det funnits några synliga centerpartister i min barn- och ungdom?
Osvuret är som alltid bäst.