Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Debatt: Med eller mot förtrycket

Foto: Maja Suslin / SCANPIX

Norrköping2009-11-07 05:13
Jens Orback
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det finns inget som avskräcker mig så mycket som våld. Detta trots att jag aldrig har utsatts för våld och aldrig har brukat våld. Jag har bara känt rädslan. Kanske gav också min mammas vittnesmål från andra världskriget, en inblick i vad ett krig kan innebära även för civila. Därför är jag glad över att leva i ett land där vi avsagt oss rätten att bruka våld och lämnat den till vår gemensamma polis. Min förhoppning är att FN en dag får en legitimitet som gör den till vår gemensamma världspolis. Debatt
Det fanns en tid då Sverige kallade sig neutralt inför väpnade konflikter. Vårt folk skulle hållas utanför krig och, på goda grunder, ville vi inte vara en del av det kalla krigets själviska motpoler. Gemensam säkerhet var istället den väg vi ville gå. För mig är handel och gemensamma regler en del av en sådan väg. Idag för vårt medlemskap i EU och FN oss in i gemensamma värdegrunder och gemensam säkerhet. Så sträcker sig länders beroende av varandra över själviska nationsgränser. EU ska, på villkor om demokrati och mänskliga rättigheter, öppna gemenskapen för fler. Och ett demokratiskt FN är mitt framtidshopp. Nyligen hemkommen från Afghanistan kan jag berätta om ett folk med befogad rädsla för våld. Bland afghaner med skilda bakgrund finns bara en grupp som vill att de FN-mandaterade styrkorna ska lämna landet: Talibanerna. Alla andra är övertygade om att ett tillbakadragande skulle leda till inbördeskrig och de vet hur det slutade senast: Kvinnorna tvingades bort från all offentlig förvaltning. Män som inte lät skägget växa och kvinnor som visade en millimeter av sin kropp straffades och på fredagarna i Kabul pryglades, misshandlades och avrättades den som ifrågasatte den nya regimen. Alla flickor över åtta år rycktes ut skolan. Nu och för lång tid framöver måste vi bistå afghanerna med utvecklingsstöd och statsbyggnad, men också med säkerhet. Därför är jag stolt över att det också blev s-kongressens beslut häromveckan. Afghanerna vet vad som händer när den för tillfället starke får bestämma. Men ändå finns i Sverige röster som höjs för att vi ska dra tillbaka den svenska militära truppen som FN bett oss skicka dit. Jag har förstått att en del av dem inte vill att Sverige ska delta i fredsfrämjande insatser inom ramen för ett FN-mandat, utan endast i fredsbevarande. Jag kan förstå det ställningstagandet. Men till er ställer jag ändå frågan: Var finns de neutrala platser från vilket ett förtryck kan beskådas? Om en folkvald regering efterfrågar omvärldens hjälp vid inbördeskrig eller etnisk rensning, och omvärldens närvaro kan göra skillnad, bör vi väl ställa upp? För mig är svaret lika enkelt att ge som det är svårt att utföra. Antingen är man en del av förtrycket eller så kämpar man emot.
Läs mer om
Norrköping