Måste dödssjuka jobba?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hon hade följt den politiska debatten i samband med att regeringen presenterade sitt förslag till statsbudget.
?Ska min dödssjuka dotter tvingas ut och arbeta nu??, frågade kvinnan med gråt i rösten; ?Tar dom hennes sjukpeng annars??
Vi talade länge med varandra. Jag försökte lugna henne när det gällde det ekonomiska och, så gott det nu gick, delta i den djupa ledsnad som drabbar föräldrar till svårt sjuka barn.
När den politiska debatten blir hetsig och grovhuggen ökar risken för att framförallt ensamma människor i utsatta livssituationer, uppfattar de politiska budskapen på ett bokstavligt sätt. Alliansens ständigt upprepade förklaring; ?Vi gör det vi gör för att fler människor ska arbeta och för att arbetet ska bli mer lönsamt?, mixas med oppositionens retoriska frågor om varför ?svårt cancersjuka människor? ska betala de rikas skattesänkningar?
Kvinnan som ringde mig såg för sitt inre hur hennes dotter ? som knappt kan stå upp längre ? skulle tvingas att arbeta för att få någon ersättning i framtiden. ?Vad har hänt med Sverige, hur har det kunnat bli så orättvist och hemskt??
Min egen far levde ett aktivt liv under sina flesta levnadsår. Han var en duktig fordonsmekaniker på fabriken, omgiven av arbetskamrater, fackligt aktiv, intresserade sig för nyheter och samhällsfrågor. Han hängde med. Framförallt var han med i livet. Han kunde balansera nyhetssändningarnas och kvällstidningarnas braskande och ibland skrämmande information, med erfarenheter och insikter från sitt eget aktiva liv.
När han gick i pension blev han mer ensam. Mor gick bort redan i 60-årsåldern och vi ungar var utflugna sedan länge. Livet pågick alltmer utanför honom och på andra ställen än där han själv var. Därmed blev han mer utlämnad åt nyhetssändningar, samhälleliga sensationsprogram och åt Aftonbladets rubriksättare. Gradvis förändrades hans bild av samhället. Sittande i TV-soffan tog han bara emot allt som vällde in över honom från världen utanför. Nästan varje gång vi talades vid fick pappa chansen att vräka ur sig allt elände som proppats i honom sedan sist. Rör man sig inte så mycket ute i samhället så är det svårt att känslomässigt och intellektuellt värja sig mot alla mord, skandaler, konspirationer, svek, mutkolvar och allmänna skitstövlar som väller ut från nyhetsförmedlingen. Man kan lätt få bilden av att allt har blivit värre och sämre sedan man själv var i sin krafts dagar och själv tog en mer interaktiv del i samhället.
Förnuftsmässigt visste förstås pappa att det vanliga livet samtidigt pågick därute. Han visste att de flesta nyheter och skandaler kunde nyanseras och ibland helt motsägas. Han visste att det fanns andra vinklar på livets händelser och skeenden än dem som redaktionernas nyhetschefer valt att kabla ut.
Han blev inte på minsta sätt sjuk, förvirrad eller tokig. Han återhämtade sig snabbt varje gång vi talades vid. Min insats var högst rudimentär. Jag sa inte så mycket. Det räckte att vara där, lyssna och bistå med ett eller annat försök till invändning. Farsan resonerade mest med sig själv. Det bästa sättet att tala med sig själv är faktiskt ofta att tala till någon annan.
Jag kom att tänka på min farsa efter mitt samtal med kvinnan som var så förtvivlad över att politikerna tänkte tvinga hennes dödssjuka dotter att arbeta.
Det finns många människor som har det ungefär på samma sätt.
På gårdagens DN debatt presenterades en undersökning där det framkom att journalisterna har betydligt större inflytande på den politiska utvecklingen än vad landets regering har. Tonläge, infallsvinklar och perspektiv på politiken bestäms på de stora redaktionerna. Regeringar och andra politiker med rikspolitiska ambitioner som vill vara med i leken, pressas att anpassa sig till den mediestyrda bilden av samhället.
Grovhuggna budskap, rubrikvänliga förenklingar och alltmer nyanslösa samhällsbeskrivningar riskerar att dominera politiken.
Och vad sker då?
Dels kommer alltfler av de människor som ännu själva lever interaktiva liv ute i samhället att i ökad utsträckning rycka på axlarna åt politiken. Politiker med budskap som inte går att skilja från sensationskrönikörers och som har en nyansrikedom som påminner om Idol juryns uttalanden, är inte så mycket att bry sig om i det verkliga livet.
Dels ökar risken för att ensamma människor ? lite vid sidan av det aktiva livets brus ? kommer att ta till sig politikernas infall och utspel mer bokstavligt.
Bättre framtidsutsikter kan man tänka sig.