Lysande ensamhet
Precis när jag passerade Rosenbad i går morse, började de fyra borgerliga partiledarna att gå i samlad tropp till den väntande debatten i riksdagshuset. Omgivna av fotografer gick de fyra i bredd och småpratade avspänt med varandra.
Ensam - men stundtals lysande, skriver Widar Andersson om Mona Sahlins debut i riksdagens partiledardebatt. Foto: Bertil Ericsson/Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mittemot Reinfeldt, Hägglund, Olofsson och Leijonborg satt en alldeles ensam Mona Sahlin. Till vänster om henne fanns det två tomma stolar. Till höger om Sahlin; också två tomma stolar.
Hon såg väldigt ensam ut. Och hon kändes väldigt ensam. Jag upplevde hennes ensamhet som så stor att jag nästan fick lite ont i hjärtat.
Jag skulle aldrig drömma om att i onödan psykologisera eller politisera Mona Sahlins ensamhet i den, i vart fall på morgonen, välfyllda riksdagssalen.
Men tankarna for iväg till den socialdemokratiska partikongress där Göran Persson år 1996 blev utsedd till partiordförande. Om inte om hade varit skulle Mona Sahlin ha valts till partiledare istället. Nu blev det inte så. Hon var stark nog att vara med på kongressen; trots allt som varit. Men hon måste ha lidit där hon satt alldeles för sig själv på en av de främre raderna i Stockholms Folkets Hus. Det stod en air av ensamhet runt henne då. De medkännande vågade inte fram - vad skulle de säga? De inställsamma ville inte gå fram eftersom det möjligen kunde misshaga Persson.
Vi vet hur det gick.
Elva år senare är Mona Sahlin nyvald ordförande för socialdemokraterna.
Och i går gjorde hon debut som talare i riksdagens partiledardebatt. Efter en lite nervös inledning med innantilläsning ur ett manus fullproppat med socialdemokratiska motförslag och alternativ till den borgerliga politiken, kom hon loss. I replikväxlingen var hon lysande. Maud Olofsson dribblades uppåt väggarna i en debatt om det makabra regelverket för hushållsnära tjänster, Göran Hägglund (som har slitits ner av de hårda striderna i sitt parti) tappade humöret och Lars Leijonborg hade ingen framgång med sina ironier om socialdemokratisk skolpolitik.
Envigen med en för dagen alert och framåt Fredrik Reinfeldt slutade oavgjort.
Tonen var tuff dem emellan. Men inte raljant och brutalt på det viset som det ibland blev när Göran Persson angav tonen.
Mona Sahlin sköt in sig på skevheterna i regeringens fördelningspolitik - på många sätt fjärran de nya moderaternas ideal som de uppfattades före valet. Fredrik Reinfeldt siktade in sig på socialdemokraternas kritik av skattesänkningar för människor i vanliga inkomstlägen; menar Mona Sahlin verkligen att sjuksköterskor och poliser är så pass "välbärgade" att de borde betala mer i skatt?
Jag blev glad och stimulerad av den politiska debatten och av flera fina individuella prestationer. Inte minst gladde miljöpartiets Peter Eriksson. Hans attack på folkpartiets populistiska och plötsliga motstånd mot friskolor var magnifik. Vore det inte för det här med min upplevelse av Mona Sahlins ensamhet så skulle jag ha åkt iväg från riksdagshuset på ett mycket gott humör.
Nästa gång kan hon väl omge sig med några gedigna partivänner? Varför inte Sven-Erik Österberg, Ylva Johansson, Ulrica Messing, Pär Nuder och Thomas Östros?