Ljusblå vs mörkblå
Den ljusblå moderatlinjen väcker missnöje i partiet, skriver Widar Andersson. Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under ytan jäser missnöjet i en del partidistrikt, i små grupper av riksdagsmän och bland moderaternas sidoorganisationer.
Över ytan hörs hård kritik från så gott som samtliga moderata ledarsidor och det mullrar inifrån organisationen Svenskt Näringslivs täta ombudsmannaled.
De ljusblå står mot de mörkblå.
De som förordar den ljusblå taktiken anser att det viktigaste för moderaterna är att vinna valet 2010. Därför står de ljusblå för en politik som innebär små myrsteg åt höger under denna första mandatperiod. Lite mer skattesänkningar, lite tuffare arbetslinje, lite hårdare straff för kriminella, lite stramare bidrag, något mera krav och ordning i skolan. Men i övrigt ungefär som förut.
De mörkblå har redan mer eller mindre räknat bort vinstchansen i nästa val. De vill därför ta rejäla högerkliv medan tid ännu är. Bort med värnskatten, bort med fastighetsskatten, dräm till mot fackföreningarna, bygg ett par kärnkraftverk, sälj ut hela allmännyttan, rejäla sänkningar av arbetsgivaravgifterna och en rad övriga reformer som går på tvärs mot "sosseriet", står på den mörkblå falangens önskelista.
Det är de ljusblå moderaterna som just nu dominerar sitt parti. Det är också de ljusblå som i mina ögon har störst chans att påverka samhällsutvecklingen.
Den mörkblå högern är socialdemokraternas önskemotståndare. Den mörkblå högern förlorar nämligen nästan alltid i valen.
Därför är det minst sagt märkligt att den ljusblå högern får så pass mycket stryk och skäll av sina egna tidningar och andra närbesläktade opinionsbildare.