Lill-Hitler börjar skolan
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag under tid arbetade på Sveriges Television var det en tjej i redaktionen som alltid hälsade mig med en kram och:
- Hej, lille Krille-Pille!
Jag avskydde det. När jag nu ser henne på tv hör jag aldrig vad hon säger. Tänker bara på hennes inställsamma Krille-Pille-fjant.
Inte för det att jag är så snobbig att jag inte tål att tilltalas med smeknamn. För vissa är jag än idag Samba. Det hängde med ett tag i ungdomen. Sedan blev jag Sankan. Det var en galen och underbar chef på radion som plötsligt bestämde att Lundgren var Lunkan, Lindquist var Linkan, Ringdahl var Rinkan o s v. (Rundgren fanns tack och lov inte där just då.)
Christer=Muhammed?
Telefonförsäljarna blir ofta lite för familjära tycker jag.
- Tjänare Christer, säger de och låter som om de ringer en gammal kompis. Tro inte att jag vill bli tilltalad direktör eller herr redaktör eller så. Men en helt okänd vill krypa intill en, utan att man bett om det. Då tror jag att vi är många som reagerar.
Namn kan vara viktiga faktiskt. Jag antar att mitt namn är religiöst. Ungefär som Muhammed, fast kristet.
Men det var inte därför jag fick mitt namn. Grannens klämmiga grabb hette så, helt enkelt.
Vi är ganska många som heter Christer. Men vi tycks inte bli fler. Vi är nästan alla sådär 40 - 70 år. Inga ungdomar bär väl namnet. Nästan inga riktiga gamlingar heller.
Inte judiskt
I skolan var det ju vanligt med flera i klassen. En namne blev en av mina bästa vänner. Född i Norrköping, men med ungersk-judisk mamma. Har bor sedan många år i Israel med sin familj och har faktiskt bytt förnamn.
Jag tror jag förstår varför. Ett namn som inte betyder något särskilt alls i Sverige - är en identifikation i Israel.
En karl som heter Christer är rimligen kristen - inte jude.
På Folkbladet har vi flera med namnet Jan. De flesta av dem vill dock kallas Janne. Men Jan, som faktiskt vill heta just det, får oftast heta Janne han också. De där enstaviga pojknamnen från förr inbjuder på något sätt till smeknamnen;
Bo=Bosse,Hans=Hasse,Nils=Nisse,Ulf=Uffe o s v.
En bekant, som inte är en Lasse, utan en Lars, hade flera äldre bröder som bråkade med honom i barndomen.
Men lille Lars lärde sig nog att bita ifrån. Så mycket att han fick ett öknamn, och ett av de värre faktiskt.
Vid uppropet till första klass säger fröken:
- Ni reser er upp när ni hör ert namn, men berätta gärna också om ert smeknamn!
Elisabeth är Lisa, Maria är Maja och så alla de där enstaviga grabbarna.
- Jag heter Lars, men brukar kallas för Lill-Hitler, säger Lars.
Gapflabbet slår emot den oförstående gossen. Men mor kommer till undsättning:
- Nej, nej Lars, det vet du väl att du kallas Lasse, vrålar hon.
Det är viktigt med namn. Man ska nämna allt vid deras rätta namn. Det var bara det jag ville säga.
<a href=mailto:christer.sandberg@folkbladet.se><FONT COLOR="#0033CC">christer.sandberg@folkbladet.se</a></FONT>