Man kan undra om vi verkligen lever i en välfärdsstat såsom politikerna i alla fall vill hävda att vi gör. Hur kan vi då inom sjukvården och omsorgen helt ignorera den vanliga människan? Då genom att helt enkelt göra om vårdbehov eller omsorg till en ren definitionsfråga och på det viset frånsäger sig både landsting och kommun sitt ansvar för medborgaren och skattebetalaren. Sverige har snart spårat ut totalt. Vi är värdefulla när vi betalar våra skatter och avgifter, men den dagen då man behöver lite tillfällig hjälp av samhället för att klara sin vardag då finns det varken någon hjälp eller förståelse att få! Råkade ut för problemet i fredags och man tror inte att det är sant. Landstinget och kommunens knep för att slippa den biten är att förklara att man är färdigbehandlad och då är det endast rehabilitering kvar för vårdtagaren. Där ingår inga andra vårdmöjligheter såsom t ex behov av korttidsboende. En kort redovisning av problematiken: Skulle hjälpa en kamrat i Synskadades Riksförbund i Norrköping och hans vårdplanering som skulle bestämmas efter hans benbrott på två ställen på höger ben. Han opererades i måndags förra veckan och i princip ville de skjutsa hem honom redan i fredags. Därför var detta samordnings- och vårdplaneringsmöte redan tidigt på morgonen. Kan säga direkt att något större planeringsmöte kan man inte kalla det för. De två arbetsterapeuterna som var med talade i princip om att han fick låna det han kunde behöva så som t ex gåbock, kryckor och rullstol och så skulle de kunna bära upp honom i hans lägenhet på fjärde våningen utan hiss. Hon som var samordnare hade bara ett ord i sin vokabulär och det var: NEJ! För att eventuellt kunna få några ytterligare åtgärder för att klara sin vardag så måste det vara väldigt specifika omständigheter. I detta fall tycker nog en vanlig människa att det är specifika omständigheter men nej, inte enligt vårdsamordnaren. Hon var helt obeveklig i detta fall. Vår synskadade kamrat har alltså förutom sitt gipsade benbrott både grå och grön starr. Han har väldigt begränsad synförmåga och kan alltså inte ens läsa vanligt skrift och kan inte se att fylla i något så enkelt som en blankett för att kunna få del de samhällstjänster som alla har rätt till. Dessutom bor han på fjärde våningen i en gammal fastighet utan hiss. Inga släktingar eller anhöriga finns i livet i Norrköping. Med de dåliga ersättningar som alla funktionshindrade har så lever han under existensminimum. Kontentan av detta vårdplanerande blev till slut att de bar upp honom på fjärde våningen. Där ska han sitta i sex veckor. Hemtjänsten ska vara vänlig nog att bära upp en matkasse i veckan, men inte hjälpa till att laga maten. Färdtjänsten kan med hjälp av en trappklättrare bära upp honom i rullstol två gånger per månad. Det går åt flera bärningar bara till sjukhusbesök för omgipsning, borttagning av stygn osv. Utöver de två gånger han kan bli buren så får han betala sjuhundra kronor för dessa utfärder upp och nerför de fyra trapporna. Vårdsamordnaren förstod inte hur det kan bli för honom och att han blir helt isolerad i minst sex veckor. Då kom vårdsamordnaren med en genial idé. Har du ingen kamrat du kan bo hos? Man tror inte det är sant! För det första har han ingen att ens fråga i Norrköping. För det andra, vart tar samhällsansvaret vägen? Är det detta som kallas att privatisera vården när man helt sonika lägger ut den på vanliga medmänniskor?
