Ledare: Våga diskutera tjänstesektorn
Så har den stora lönematchen satt igång igen. I vår skall drygt två miljoner löntagare ha nya avtal. Alla vill givetvis ha så bra betalt som möjligt. Så är det bara. Men det finns förstås restriktioner. Den konkurrensutsatta sektorn kan ju inte fläska på med lönehöjningar som slår ut arbetsplatser i Sverige. De offentliga verksamheterna kan inte dra på mer i lönekraven än vad som skattebetalarna vill och mäktar med att skicka in till systemet.
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Arbetsgivarna, som i vart fall på den privata sidan har nära politiska/psykologiska/ekonomiska band till regeringen Reinfeldt, motsätter sig kraftiga låglönesatsningar. Arbetsgivarna anser att ingångslönerna tvärtom borde sänkas för att mer jobb skall skapas. Arbetsgivarna hävdar också att påslag för de lägst avlönade kommer att leda till kompensatoriska höjningar för högre avlönade löntagare. Facken å sin sida argumenterar för att den som arbetar heltid måste ha en lön som det går att leva på. För att den enskilde löntagaren skall gå jämnt upp med t ex höjda avgifter till a-kassan och kommande höjningar av trafikförsäkringspremier krävs nog i vart fall en femhundring i månaden i lönehöjning efter skatt.
Båda sidor har således tänkvärda argument. Jag utgår från att man till slut kommer överens om avtal som ger så mycket som möjligt för dem som behöver det bäst. Utan att för den sakens skull trigga riksbanken till stora räntehöjningar.
Det finns emellertid en känslig aspekt av lönematchen som sällan diskuteras öppet och rakt. Jag tänker på det arbetsfält som kallas för den "privata tjänstesektorn". Det är till denna växande sektor som många människor riktar sina förhoppningar om kommande arbetstillfällen.
Det är knappast någon höglönemarknad vi talar om. Att t ex arbeta som biträde i en skoaffär, receptionist på gym, kafébiträde, kassaservice på stormarknaden, frukostvärd på ett hotell, ordningsvakt på tunnelbanan, hantlangare på byggen, utdelare av gratistidningar, tidningsbud, barnpassare, telefonförsäljare, hamburgerstekare, städare, biträde/undersköterska i äldreomsorgen, barnskötare, elevassistent, LSS-assistent, uppackare på varuhus, varubud eller konferensvärdinna kan vara hur kul och/eller nödvändigt som helst. Men man blir inte rik på det. Och, vilket är det politiskt känsliga med denna arbetsmarknadssektor, skulle löneläget vara högre så skulle tjänstesektorn inte finnas ute i den öppna och vita ekonomin. Tjänstesektorn är personalintensiv. Sektorn erbjuder också en mängd arbeten utan stora erfarenhets- och utbildningströsklar. Man kan, i vart fall i de större städerna, närmast bokstavligt komma in till jobb direkt från gatan.
Industrin har rationaliserat bort stora mängder av sina medarbetare under de senaste decennierna. Samtidigt har lönsamheten och kundernas nöjdhet ökat. Genom teknisk utveckling har allt färre medarbetare kunna producera allt större värden. Tjänstesektorn har inte denna potential. En städfirma som rationaliserar bort sina städare får inga nöjda kunder och gör inga bra affärer. En skola som skär bort hälften av sina lärare lär inte få så många nöjda elever och föräldrar. Hamburgarna steker sig inte själva och en ordningsvakt som halverar sin arbetstid halverar också sitt värdeskapande och sin lön.
Vill vi ha en stor, privat och i huvudsak vit tjänstesektor som ger många människor arbete så säger vi sålunda samtidigt ja till tämligen låga löner för ibland slitiga och obekväma jobb. Å andra sidan, säger vi nej till en tjänstesektor av detta slag, vad säger vi då ja till?
Folkbladets spalter står öppna för debatt.