Ledare: Mauderat masterplan
Maud Olofsson hugger mot Fredrik Reinfeldts strupe. På något annat sätt kan man inte uppfatta hennes envetna vägran att hålla sig till regeringens uppgjorda konservativa och försiktiga strategi när det gäller arbetsrättsliga frågor.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Olofsson skulle då jämföras med de vänsterfalangister som alltid finns med i socialdemokratiska regeringar. Jämförelsen haltar dock, vänsterikonerna i (s)-regeringarna har varit solidariska med regeringens huvudlinjer. De har kunnat gjort någon liten piruett i marginalen på sin höjd.
Det var t ex först efter valförlusten som förra statsrådet Morgan Johansson började kräva inflationsekonomins och det gamla pensionssystemets återkomst.
Maud Olofsson är aktivistisk på ett helt annat sätt. Hon bedriver inte kampanj i någon enskild sakfråga, som t ex Göran Hägglund gör om vårdnadsbidragen, utan Olofsson hugger mot de nya moderaternas konservatism och försiktighet och mot deras bestämda ovilja att gå ut i konfrontation med LO och TCO. Som aktivt högerspöke spelar Olofsson socialdemokraterna rakt i händerna. Gårdagens borgerliga ledarsidor var lika späckade av superlativer över Maud Olofsson som de var fulla av av mer eller mindre inlindad kritik mot Fredrik Reinfeldt, Sven-Otto Littorin och Anders Borg.
Hur länge ska Reinfeldt bara sitta och titta på?