Ledare: Låga och höga löner
Jämsides med den politiska symboldebatten om det privata näringslivets pamplöner, pågår det en diskussion om vilken nivå det bör vara på ingångslönerna på arbetsmarknaden. Diskussionen är en uppmjukning inför den kommande avtalsrörelsen och allt som sägs och hävdas skall nog inte tas alltför bokstavligt.
När Widar Andersson var liten jobbade han på Bruket, tillsammans med en massa andra. Lönerna var då mycket låga. I dag är det svårt att få syn på någon överhuvudtaget på Bruket. Det finns heller inga som kan beskrivas som lågavlönad. Bilden är från ett av kontrollrummen på Bäckhammars pappersbruk i Värmland.Foto: Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
LO:s avtalssekreterare Erland Olausson varnar för att satsa på särskilda låglönemarknader. Det gör han naturligtvis rätt i. Hans varning framfördes i Ekonyheterna i går apropå ett utspel på DN debatt från 8 chefer inom industrin som i sin tur varnade för att höja ingångslönerna så mycket som LO säger sig vilja göra.
Det är klokt att inte satsa på särskilda låglönemarknader. Samtidigt kan ingen av oss blunda för att det omvandlingstryck och det produktivitetstänkande som finns inom industrin inte är så lätt att föra över till de stora och personalintensiva tjänstesektorerna inom privat och offentlig sektor.
När jag började jobba på somrarna gav Bruket jobb åt alla av de anställdas barn som ville jobba. Våra löner var mycket låga - ett par spänn i timmen - men i gengäld var vi många som klippte gräs, rensade rabatter, ströade virkesbuntar på sågen, öste spånhögar och tvättade bilar och lastbilar. Idag finns inte en käft på Bruket som kan beskrivas som lågavlönad. Ibland är det rentav svårt att få syn på en käft på Bruket. Massafabriken tycks tuffa och gå nästan av sig själv, dygnet runt, året runt. Omvandlingstrycket i industrin har varit enormt. Ny teknik och nya arbetsmetoder har skapat en produktivitet per anställd som vi aldrig kunde drömma om för trettiofem, fyrtio år sedan. Men industrins rationaliseringar går inte att rakt av föra över till tjänstesektorerna.
Lönerna inom de stora och breda tjänstesektorer som bygger på enskilda människors privata betalningsförmåga/skatteinbetalningsförmåga, kommer därför att vara relativt låga. Tänk er en skola utan lärare, ett sjukhus utan syrror, ett äldreboende utan undersköterskor/biträden, en orkester utan musiker, ett hotell utan portierer, en städfirma utan städare, ett åkeri utan chaufförer, ett callcenter utan telefonerare, en kundtjänst utan personal...
Allt hänger förstås ihop med allt. Skall man klara sig på lägre löner fordras en hög standard på samhällelig service och sociala försäkringar. Skall den standarden kunna behållas för alla krävs att människor med lite och mycket bättre löner är beredda att betala mer till det allmänna än vad de lågavlönade gör.