I Folkbladet (13/7) skriver Desirée Pethrus (KD) om anfallet på Libyen. Hon slits i själskvalen, men till slut vinner kriget: På dem bara, vi måste våga fatta svåra beslut. Ska vi se på eller agera är hennes fråga.
Krigsäventyret i Libyen blir allt skakigare. I Tunisien och Egypten tog inte oppositionen till vapen, men så skedde i Libyen. Vilka låg bakom och uppmuntrade upproret? Vilka försäkringar hade rebellerna i Benghazi fått av Nato och EU?
Det så kallade FN-beslutet om Libyen är rent bisarrt. Flera stora länder lade ned sina röster, och senare har de öppet kritiserat krigsäventyret. Talet om en flygförbudszon höll väl knappast mer än en dag.
Gadaffi är förvisso en skurk, men det finns gott om dem som föds och stöds av EU. Associationsavtalen med ett antal länder runt Medelhavet har varit livlinan för flera potentater. När den arabiska våren inträffade låtsades EU och deras megafoner inte om avtalen.
Pethrus inlägg i Folkbladet kom samma dag som en rapport från Human Right Watch publicerades. Den konstaterar att rebellerna är skyldiga till övergrepp mot civilbefolkningen i Nafusabergen.
Natos krigsäventyr i Libyen är groteskt. Det senaste är att Frankrike försåg rebellerna med vapen, och nu skall Libyens konfiskerade oljepengar överföras till de franska vapensmedjorna. Ja, så tjänade i alla fall någon på kriget. Gud välsigne kanonerna!
KD:s ställningstagande för krigsäventyret i Libyen är skamlöst. Det är en ren hyllning till Nato och en desavouering av FN.