Denna vår har ställt oss riksdagspolitiker inför svåra etiska val. Det har handlat om det folkliga upproret i Nordafrika, och om det är rätt eller fel att använda militära medel för att lösa konflikter.
Den arabiska våren tog alla politiker med överraskning. Ingen hade kunnat ana vilka krafter som var i görningen och vad en mans självbränning i Tunisien skulle leda till. Flera samverkande faktorer ledde till denna utveckling. Många unga personer i regionen, få jobbtillfällen och höga matpriser som ledde till social oro. Sociala medier har också spelat en viktig roll för att nå ut med information. Ser man att andra har frihet, kan man inte acceptera att fortsätta förtryckas i all evighet. Fasaden måste förr eller senare rämna.
När detta hände tvekade först många av världens ledare att bejaka och stödja de folkliga upproren. Men så småningom kom stödet från supermakten USA och då hängde EU på. Tyvärr har EU inte tagit ledningen i så stor utsträckning som jag hade önskat.
Att stödja upproren i Tunisien och Egypten var inte så svårt, om man jämför med situationen i Libyen. I Tunisien och Egypten begicks övergrepp men det blev inte regelrätt krig mot civilbefolkningen. I Libyen däremot började ett krig mot civilbefolkningen och Gadaffi avsåg att bomba en hel stad, Benghazi. Vad skulle vi göra? Se på, eller agera? Ja majoriteten av riksdagens partier ansåg att vi skulle agera. Men det var inget enkelt beslut att fatta. För att använda vapenmakt av något slag, är en allvarlig sak. Men när inga ekonomiska sanktioner eller varningar till diktatorer hjälper. Hur ska vi då skydda civila som riskerar slaktas av sina egna ledare?
I Sveriges riksdag kom därför en majoritet fram till slutsatsen att skicka stöd till den militära insatsen i Libyen. Vi hjälper bland annat till med att via flygplan, spana och upptäcka hot mot civilbefolkningen.
De som har invändningar mot riksdagsbeslutet, anser att vi med diplomatiska påtryckningar ska förändra situationen i Libyen. Jag håller med om att vi ska göra sådana påtryckningar, men är det alternativet?
Här är vi i en svår politisk konflikt. Vi vill i sista hand ta till militära insatser, men ibland är det av nöd tvunget. Och så har också FN:s säkerhetsråd resonerat. Efter folkmordet i Rwanda, där FN såg men inte ingrep. Efter Srebrenica, där FN trupper inte kunde skydda civilbefolkningen. Ska vi låta ledare slakta sin egen befolkning, till förmån för talet om att inte använda vapen eller inte ingripa i ett lands interna angelägenhet? Jag tycker inte det.
FN:s säkerhetsråd har nu fått en möjlighet att använda sig av en klausul som kallas för " Rätten att skydda". Rätten att skydda civilbefolkning mot sina egna ledare, i situationer som exempelvis Libyen.
Jag och mitt parti kom fram till, att militära insatser var nödvändigt i Libyen. Vi ville att FN skulle ingripa till skydd för civilbefolkningen, och vi ville bidra. Vi politiker kan inte alltid ta den enklaste vägen och säga att "detta är inte vårt bord". Vi måste våga fatta svåra beslut.