Jag tänkte att är det någonstans en europeisk identitet finns så är det väl i Europaparlamentet? Nu inser jag hur lätt det är att måla upp föreställningar om hur saker ska vara, ¬medan det väl på plats visar sig vara, om inte helt, så väldigt, annorlunda.
Så även i Europaparlamentet alltså.
Krönika
Den första jag frågar om känslan av att vara europé får nämligen min "tes" att falla. Vänsterpartisten Eva-Britt Svensson vill inte veta av någon europeisk identitet. Att en sådan endast möjliggör att till exempel islamafobin breder ut sig:
- Jag kan ha mer gemensamt med en palistinier än med någon som bor i ett Europeiskt land, säger hon.
Centerpartisten och EU-parlamentarikern Lena Ek från Valdemarsvik tycker dock att det finns en europeisk identitet, om än lös.
- Vi är som en familj, där alla är olika, men ändå lika. Jag tror att identiteten handlar mer om att ha samma värdegrund i frågor som till exempel rör socialt ansvar och miljömedvetenhet - inte hur det ser ut geografiskt.
Åsa Westlund (S), som ni kan läsa en intervju med i tidningen i dag, känner stor samhörighet med andra Socialdemokrater i EU, mer än med partianhängare från andra partier i Sverige, och på så sätt en europeisk identitet.
Alla tre kan även se hur främlingsfientligheten växer i EU:s medlemsstater. Att det skulle vara en reaktion på en stark europeisk identitet, en förenklad slutsats man skulle kunna dra av Eva-Britt Svenssons tankegång, tror jag inte fullt på. Snarare handlar det om en reaktion på finanskrisen, där varje land (mer än kanske någonsin tidigare) ser om sitt eget skinn. Att Danmark vill stänga sina gränser är ett första konkret exempel, som skulle kunna följas av flera om inget görs. Sveriges EU-kommissionär med ansvar för inrikes frågor, Cecilia Malmström (FP), ser med skepsis på Danmarks förslag.
- Delar i det här förslaget går inte i linje med Schengensamarbetet. Vi har nu haft en diskussion med Danmark. Ska man vara med i samarbetet får man samarbeta fullt ut, man kan inte både ha kakan och äta den, säger hon och syftar på de uppgifter om efterlysta personer och asylsökande som till exempel finns tillgängligt via Schengensamarbetet.
Hon kopplar även ihop problemen med flyktingar från norra Afrika som tar sig över till Europeisk mark, vilket inte välkomnas av högerextrema partikrafter med inflytande i många Europeiska länder:
- Bombar man Libyen så kommer det flyktingar. Vi kan inte stå och uppmana till demokrati och sedan inte hjälpa till. Det finns en skrämmande brist på ledarskap i vissa länders regeringar i Europa där det finns högerextrema partier, säger hon.
Jag känner mig något kluven i sökandet efter denna identitet. Ska - eller behöver ¬- den finnas? Och hur ska den då ta sig till uttryck?
Jag har i alla fall försökt hitta den. Men inte funnit den.