Det kÀndes som en klyscha men just dÄ sket jag fullkomligt i att jag ville spela huvudrollen i en romantiskt komedi. Om tÄgstationens högtalare hade börjat spela "Love lift us up where we belong" hade jag blivit förvÄnad men inte besviken.
Krönika
Min fru skulle flytta. En helt ny vardag skulle klampa in i vÄr lÀgenhet. Den skulle kasta om tavlorna, flytta pÄ sofforna och kanske trycka bort doften som hon noggrant lÀmnat överallt. GrÀsÀnklingslya, köttbullar och makaroner och TV-spel i veckorna, herr och fru Engströms kÀrleksnÀste, kycklingfilé och rotfrukter i ugn och morgonpromenader pÄ helgerna.
Jag visste att helgerna skulle falla mig mer i smaken. Att konvertera till hennes man var aldrig nÄgra problem. Att bli en halv ungkarl igen Àr dÀremot nÄgot som skrÀmmer mig. Jag var tvungen att ge allt. Jag ville göra en storartad entré. Bara dyka upp och tilta hennes vÀrld och vara lika spÀnnande som jag var första gÄngen. Men tre Är av kÀrlek har sÀkert gjort mig till en rÀtt förutsÀgbar man. Precis som stationen. DÀr var allt precis som det alltid brukar vara och det fanns inga kulisser eller ledmotiv att ta hjÀlp av.
Tio minuter kvar. Hon satt pÄ perrong sju och jag gick tvÀrs över spÄren, snubblade pÄ trÀtrallen men fick tillbaka balansen lika snabbt. Det var som om plankorna legat dÀr i 50 Är för att hÄna mig mitt i mina viktigaste steg. En pÄminnelse till spolingen som kaxigt trodde att en snygg entré kunde Àndra framtiden. Hon kommer flytta. SjÀlvklart ska hon flytta. SjÀlvklart. Det slog mig nÀr jag kunde gÄ upprÀtt igen - beslutet var redan taget. Och den filmiska sortin kunde jag fetglömma.
Hon sÄg mig pÄ hÄll och blev glad förstÄs. Men som sagt, förutsÀgbarheten hos mig stank sÀkert lika mycket som billig parfym. Old spice. Hade det inte varit för mannen som kedjerökte cigarett efter cigarett skulle odören ha spridit sig till de vÀntande tÄgresenÀrernas nÀsor och slagit ut deras luktsinne, Ätminstone temporÀrt.
Men jag var i alla fall dÀr. Jag visade mitt hjÀrta. Det blev ett par kyssar och ögonen blev fuktiga. Ord som lovade, lovade och lovade igen. Det skulle funka - lösningarna fick komma efter hand. UngefÀr sÄ sa vi. TÄget rullade in och perrongens gÀster tryckte sig sÄ lÄngt ut pÄ betongplattan de bara kunde. Först ombord. Djungelns lag. Hon satt kvar. Det var bara hon och den kedjerökande mannen som hade is i magen att vÀnta en liten stund till. Jag tolkade det som om att de bÄda hade nÄgot som var svÄrt att överge. Visselpipan tjöt. Hon slÀpade sin stora vÀska ombord. Han hÀngde med halva kroppen utanför tÄget. Sista blosset. Sen försvann de.
Jag stod kvar och hoppades pÄ att nÀsta uppmÄlade bild skulle bli verklig. Jag var beredd pÄ att hon skulle dra ner fönstret hÀva sig ut och sÀga saker som skulle fÄ mig att springa sÄ lÄngt som perrongen rÀckte till. Jag sÄg henne inte ens. Rutorna var för mörka och inte alls gjorda för en film. Det enda jag fick var en suddig spegelbild av mig sjÀlv. Jag sÄg redan annorlunda ut. Jag hoppas att du kommer tillbaka.