<I>Rakt pÄ sak:</I> VÀnstersmockan som gick hem
Det hĂ€r Ă€r en debattartikel. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
<b>Högerstyret slut </b>
Den lÄnga vÀgen tillbaka in mot mitten leddes av först Neil Kinnock och sedan Tony Blair, som 1997 vann en brakseger över de konservativas John Major. Labour fick 419 platser i parlamentet mot 165 för de konservativa. Tjugo Ärs högerstyre var slut, Tony Blair gjorde snabbt klart för britterna att denna gÄng tÀnkte Labour stanna ett bra tag vid makten. Britterna verkar hÄlla med honom, för Labour har behÄllit ett nÀstan osannolikt stabilt försprÄng över de konservativa. Labours stöd har, bortsett frÄn en doppning i samband med bensinkrisen förra hösten, legat kring 50 procent, mot cirka 30 procent för de konservativa.
<b>Thatcher i farten</b>
Men opinionssiffror Àr en sak, val en annan. Den 7 juni intrÀffar sanningens minut för Blair & Co. DÄ ska det pÄ grund av mul- och klövsjukan uppskjutna valet till parlamentet Àga rum. Det kan förefalla vara en hopplös uppgift att behÄlla en sÄ stor majoritet, men faktum Àr att opinionssiffrorna fortfarande pekar mot en rejÀl Labourseger. Ett tag sÄg det ut som om majoriteten till och med skulle kunna öka, men de konservativa har knappat in nÄgot pÄ Labours försprÄng.
Detta sedan Margaret Thatcher, eller Lady Thatcher som hon numera tituleras, Àn en gÄng dÀngt handvÀskan i bordet och förklarat att det nu handlar om britternas frihet och oberoende. Med Labour kommer England av lösas upp och försvinna in i Europa. Med de konservativa finns det fortfarande hopp om att Storbritannien ska överleva som en oberoende nation. Det finns inga halvmesyrer, ingen tredje vÀg och ingen andra chans, dundrade JÀrnladyn till partivÀnnernas jubel.
<b> Munkavle pÄ Jospin</b>
DraghjÀlpen kan visa sig nÄgot tveeggad för de konservativa, eftersom partiledningen inte Àr fullt sÄ kategorisk i EuropafrÄgan. Fru Thathchers stridssignaler riskerar att tÀnda det för tillfÀllet avdomnade inbördeskriget om Europa inom det konservativa partiet.
Men inte heller Blair har det helt lÀtt med Europa. Just nu försöker han sÄ gott han kan sÀtta munkavle pÄ sina europeiska partivÀnner, och i synnerhet kollegan Jospin i Frankrike, för att förhindra utspel om Europas förenta stater före valet.
<b>LĂ€get under kontroll</b>
SjÀlv har Blair lovat att "utvÀrdera" EMU-frÄgan inom tvÄ efter valet. Men att ge upp det urstarka pundet till förmÄn för den Àn sÄ lÀnge rÀtt skakiga euron Àr inte populÀrt i England. Bortsett frÄn pundets starka symbolvÀrde inte bara för Thatcher utan för de flesta britter.
Blair vill, men törs han? Vi lÀr fÄ vÀnta ett tag innan britterna bestÀmmer sig. Och sÄ lÀnge britterna tvekar, sÄ lÀr Göran Persson ocksÄ tveka. Bra Àr vÀl det - ingen vill vÀl ha sin lön eller pension omrÀknad till euro med dagens vÀxlingskurs pÄ vÄra kronor? Dvs förbli en evigt fattig svensk turist.
Men bortsett frÄn Europa, har Labour det mesta under kontroll. De enda protestanter jag sÄg var nÄgra jÀgare som inte lÀngre fÄr hetsa hundar och ryttare efter traktens rÀvar som de vill. Och en grupp pensionÀrer som vÀntar pÄ att Labourregeringen ska ÄterstÀlla pensionernas koppling till löneutvecklingen, avskaffad av Thatcher 1990. Och de lÀr fÄ vÀnta.
PÄ landet rÄder fortfarande viss oro kring den inte helt utrotade mul- och klövsjukan. Men det Àr ingen frÄga som de konservativa kan profitera mycket pÄ.
Annars Àr det mest journalisterna som brÄkar över att de inte fÄr komma i nÀrheten av Tony Blair. Trots att de betalt dyra biljetter till kampanjbussen. Labours valledning har en stenhÄrd kontroll över partiets framtrÀdanden. Att ta sig in i Labours högkvarter i Millbank Centre Àr tuffare Àn att komma objuden till Pentagon. VÀl inne, vill ingen lÄta sig fotograferas och allt som sÀgs Àr "off the record". Det Àr nÀstan skrÀmmande hÄrd likriktning. Labour har lÀrt lÀxan frÄn de kaotiska Ären, nÀr ingen visste vem som talade pÄ partiets vÀgnar och de konservativa kunde vantolka budskapet som de behagade.
<b>Smockan gick hem</b>
Det sĂ€ger en del om Labours styrka just nu att valmanifestet sĂ€ljs i kioskerna för 2.50 pund (37 devalverade svenska kronor). Och affĂ€rsmĂ€nnen stĂ„r i kö för att lĂ€mna bidrag till partiets valkassa. Ekonomin blomstrar och britterna Ă€r överlag nöjda och belĂ„tna. FĂ„ ser nĂ„gon större anledning att byta ut Labours populĂ€ra ledartrojka Tony Blair, Gordon Brown (den poulĂ€raste finansministern sedan andra vĂ€rldskriget) och Blairs stĂ€llföretrĂ€dare John Prescott. Den senares popularitet steg avsevĂ€rt sedan pĂ„ ett valmöte attackerats av en mycket yngre demonstrant som han resolut fĂ€llde med en vĂ€lriktad vĂ€nsterkrok. Alla trodde att Prescotts politiska karriĂ€r var slut, men vĂ€nstersmockan gick rakt in i britternas hjĂ€rtan. Ăntligen en Labourregering med litet stake i! Slaget kommenterades till och med pĂ„ sportsidorna. Proffsboxarna var imponerade.
<b> Blek högerledare</b>
Ett sÄnt gÀng byter man inte bort mot en bleklagd tunnhÄrig högerledare med Ànnu mindre utstrÄlning Àn Bo Lundgren, om nu detta Àr möjligt. Och hans lika bleksiktiga rivaler om makten i den konservativa ledningen. Sedan mÄ det vara problem med jÀrnvÀgarna, skolorna och sjukvÄrden. Ingen tror ÀndÄ att det blir mer pengar till dessa omrÄden om de konservativa fÄr makten. Med skattesÀnkningsprogram plankade frÄn amerikanske presidenten BushŽs kampanj har de snÀrjt in sig i en hÀrva av motsÀgelser. Alla inser att det inte gÄr att sÀnka skatten sÄ mycket och ÀndÄ korta vÄrdköerna och anstÀlla fler lÀrare.
Skulle inte sÀtta ett pund pÄ en konservativ valseger. Men om jag gjorde det och de vann, skulle jag bli miljonÀr pÄ kuppen, som oddsen nu ser ut. à tminstone i svenska kronor. It is the economy, stupid. Som man sÀger i Amerika.