<I>Ledare:</I> Synd på rara Åsa
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hammarström och Nilsson Hedström angav det delade ledarskapet och bristen på ett tydligt mandat att leda partiet som skäl till sitt avhopp. Det var alltså det som skiljer miljöpartiet från andra partier som var anledningen till att språkrören lämnade in. Systemet med två språkrör är möjligen en vacker tanke men har i praktiken försvagat partiet. De stunder som miljöpartiet varit framgångsrikt har det dessutom i praktiken funnits ett första och andra språkrör. När Birger Schlaug och Marianne Samuelsson ledde miljöpartiet var det exempelvis ingen tvekan om vem som var partiets ledare. På samma sätt är det en tilltalande tanke att bara tillåta språkrören att föra ut den politik som beslutats av partikongressen och att personerna i toppen inte tillåts fatta beslut. Men i den politiska vardagen är det ett alltför tungrott system.
Efter språkrörens avhopp har frågan om partiet ska ha ett eller två språkrör varit intensiv. Många ledande miljöpartister har sett en sådan förändring som nödvändig för att partiet ska kunna bli tydligare medan många gräsrötter håller fortfarande fast vid den ursprungliga idén om ett delat ledarskap. Men hur det än går i "språkrörsfrågan" är det givetvis ännu viktigare att partiet befolkar sin yttersta ledning med människor som har förmågan att vinna människors förtroende. När Hammarström och Nilsson Hedström avgick riktades därför många blickar mot Åsa Domeij. Hennes starka insats i valdebatten 1988, när miljöpartiet efter valet tog plats i riksdagen, fick många att hoppas på en ljusare framtid för partiet. Men Domeij vill inte bli partiledare eller första språkrör. Och de flesta andra ledande miljöpartister säger också nej till att axla ansvaret. EU-parlamentarikern Per Gahrton, riksdagsledamoten Lars Ångström och förra språkröret Birger Schlaug är några tunga namn som alla säger nej till uppdraget.
Men att "gubbarna" säger nej är egentligen inte så allvarligt. Problemet för miljöpartiet är att Åsa Domeij inte är tillgänglig som ledare. När språkrören valde att offentliggöra sina avhopp blev Domeij snabbt lösningen som skulle rädda partiet. När hon nu tackar nej till jobbet försätter hon miljöpartiet i en besvärlig position. Visserligen finns Claes Roxbergh, kommunalråd från Göteborg, och Maria Wetterstrand, riksdagsledamot från Sörmland och tidigare språkrör för Grön ungdom, fortfarande tillgängliga. Men Roxbergh är alltför borgerligt inriktad och Wetterstrand är trots riksdagsuppdraget ett oprövat kort i den politiska hetluften.
Miljöpartiets ledarproblem är dessvärre inte det enda bekymmer som partiet har. Politiskt är de frågor där miljöpartiet har stor trovärdighet borta från den politiska dagordningen. Och det är osäkert om det räcker att byta partiledning för att få upp miljöfrågan på agendan i valrörelsen. Om så ska bli fallet måste det nog till en miljökatastrof eller miljöskandal som sätter fokus på frågan. För om sanningen ska fram var det nog i första hand en stor mängd döda sälar och inte en charmig Åsa Domeij som fick in miljöpartiet i riksdagen för 14 år sedan.