<I>Ledare:</I> Politiken, inte Leijonborg, är folkpartiets problem
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nyheter var det tydligen droppen som fick bägaren att rinna över. Att folkpartiet var litet gick bra så länge det hånade centerpartiet var ännu mindre, tycks man ha resonerat. I söndagens huvudledare pläderade därför tidningen för att det är dags att installera skolborgarrådet Jan Björklund som ny partiledare. Dagen innan hade förre folkpartiledaren Per Ahlmark kört kniven i ryggen på Leijonborg genom att på samma ledarsida något inlindat hävda att Leijonborg borde bytas ut.
<b>Gott om förståsigpåare</b>
Att vara partiledare i folkpartiet är ingen enkel uppgift. Så fort det går knackigt kommer kraven på avgång. Det finns gott om liberala förståsigpåare men få partimedlemmar och trogna partiarbetare. Det kan vara en anledning till de tvära kasten och förkärleken att avverka partiledare.
Visserligen kan man inte hävda att Lars Leijonborg är en stark ledare. Han har uppenbart svårt att kommunicera med väljarna och ger ett stelt och
tråkigt intryck. Försöken att göra någon åt imagen har slutat med präktiga magplask, som avskräckande exempel kan nämnas när Leijonborg pratade sex och rakade pungar i TV 3:s Silikon. Uppenbarligen känner han sig också pressad av kritiken. När han intervjuades av Lars Adaktusson var det en skakad folkpartiledare som bad för ett fortsatt politiskt liv.
<b>Lojal stödtrupp</b>
Trots Leijonborgs fel och brister är inte folkpartiets grundläggande problem vem som är partiledare. Snarare handlar det om att partiet valt en politisk linje som leder till sotdöden. Istället för att vara ett tydligt socialliberalt parti har folkpartiet blivit en lojal stödtrupp till moderaterna. Inte ens i frågor där partiet är engagerat gör man rätt.
Istället för att driva en skoldebatt utifrån elevernas perspektiv har man valt att vara någon form av lobby åt lärarfacken. Ovanpå dessa missgrepp driver partiet frågan om ett svenskt Nato-medlemskap, något som vare sig svenska folket eller de egna sympatisörerna vill ha.
<b>Fastnat för personen</b>
Lars Leijonborg kan naturligtvis lastas för att den politiska linjen håller på att driva partiet ur riksdagen. Hans kritiker tycks emellertid ha fastnat för att det är personen Leijonborg som är problemet. Därför är den lösning som exempelvis Dagens Nyheter förespråkar otillräcklig. Att byta Leijonborg mot skolborgarrådet i Stockholm, Jan Björklund, skulle snarare befästa den politiska ökenvandringen. Björklund har visserligen fått mycket positiv media, inte minst tackvare Dagen Nyheter, men han är knappaste en sympatisk socialliberal folkpartist. Det handlar mer om att peka med hela handen än hjärta och engagemang för de små och utsatta i samhället. Om inte folkpartiet överger strategin att vara ett moderat annex hjälper det inte vem som leder partiet. Frågan är om den insikten får fäste i partiet innan valet nästa år?