<i>Ledare:</i> MÖ-konflikten berör oss alla
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<b>Berör oss alla</b>
Även om konfliken kan förefalla avlägsen från svensk horisont så berör den oss alla. Dels handlar det om att våra medmänniskor precis som vi har rätt till säkerhet och välfärd. Dels påverkar en storskalig konflikt i östra Medelhavsområdet även vår säkerhet. För små, alliansfria länder kommer det dessutom alltid att vara oerhört viktigt att de grundläggande mänskliga rättigheterna följs och att internationella lagar respekteras. Alternativet till folkrätten är den starkes rätt på den svages bekostnad.
<b>Svenskbråket har skadat</b>
Samtidigt som palestinier mördas av israeliska säkerhetsstyrkor, palestinska bostäder rivs av israelisk militär, bosättningspolitiken fortgår och civila isrealer sprängs till döds i självmordsattacker utförda av palestinska extremister, har osäkerheten om den svenska Mellanösternpolitiken ökat. Sommarens bråk mellan förre utrikesministern Sten Andersson och statsminister Göran Persson har skadat både Sveriges och det socialdemokratiska partiets trovärdighet i frågan.
Oenigheten har resultatet i att den socaldemokratiska partistyrelsen i veckan ska behandla Mellanösternfrågan. Partistyrelsens diskussioner är viktiga och efter mötet måste socialdemokratins och Sveriges linje i dessa frågor göras mycket tydliga. Partistyrelsens fotfolk bör därför se till och ge SSU-ordföranden Mikael Damberg sitt stöd. Damberg har vid ett par tillfällen, i en artikel på DN-debatt och på SSU-kongressen, poängterat vikten av att skapa klarhet i partiets Mellanösternpolitik och behovet av att Sveriges principiella hållning i konfikten ligger fast.
<b>Fortsätta kritisera</b>
Det innebär i praktiken att Sverige även fortsättningsvis måste kräva att Israel ska dra sig tillbaka från Västbanken, inklusive östra Jerusalem, och Gaza. FN-resolutionerna 242 och 338 erkänner inte permanent israelisk kontroll över områden som ockuperats av Israel efter sexdagarskriget 1967. Men partistyrelsens ställningstagande måste samtidigt innebära att Sverige ska fortsätta att kritisera de kontinuerliga kränkningarna av folkrätten och internationella konventioner som den israelsiska staten gör sig skyliga till. Vi måste kräva att en demokrati inte likviderar och torterar människor eller trakaserar den befolkning de ockuperar genom att förstöra deras bostäder och beslagta deras mark.
Samtidigt som vi inte kan kräva att de ockuperade snällt ska vänta på att övermakten ska uppfylla sina förpliktelser måste Sverige även ställa krav på den palestinska myndigheten. Arafats styre lever inte upp till de krav vi har på den. Korruption och maktmissbruk är alltför vanligt och minskar självfallet även omvärldens tilltro till möjligheten att upprätta en palestinsk stat "på riktigt". Och självfallet måste även Arafat hjälpa till med att förhindra att civila israeler sprängs i bitar på marknader och pizzerior. Trots detta borde det inte vara svårt för den socialdemokratiska partistyrelsen att komma fram till att Israel är den part som har det största ansvaret för att fredsprocessen ska kunna få fart igen. Annars kommer den svenska utrikespolitiken indirekt att trampa på den folkrätt vi med rätta under decennier varit så noga att hävda.