<I>Ledare:</I> En partiledare med problem
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<B>Dystra mätningar</B>
Våren har inte varit god mot Lars Leijonborg. Sedan centerpartiet valde Maud Olofsson och tog hissen upp i opinionen har folkpartiet som enda borgerliga parti blivit kvarlämnad att balansera på spärren till riksdagen. Inte ens rekryteringen av Mauricio Rojas från moderaterna blev särskilt lyckad för folkpartiet. Partiorganisationen satte sig på tvären inför förslagen om förnyelse och Rojas lämnade skeppet fortare än han kommit. Istället för en framgångsrik förnyelse har Lars Leijonborg tvingats inkassera den ena dystra opinionsmätningen efter den andra. Oavsett om det handlat om SIFO, SCB eller Gallup är resultaten lika nedslående. Hur länge ska partiapparaten stå ut?
<B>Ingen klar efterträdare</B>
Att Lars Leijonborg ännu inte tvingats bort från sin post beror troligtvis mer på bristen av villiga efterträdare än partiorganisationens förtroende för hans sätt att leda partiet. Redan tidigare har ju den förre partiledaren Per Ahlmark och liberala Dagens Nyheter gjort sitt val. De ser inte några ljusa framtidsutsikter för partiet med Leijonborg vid rodret. De senaste opinionsmätningarna har knappast givit dem anledning att ompröva sina slutsatser.
DN matchar sin kelgris i Stockholms stadshus, skolborgarrådet Jan Björklund, som Leijonborgs efterträdare men han tycks inte vara intresserad ännu. Troligen vill han satsa på att göra folkpartiet stort i Stockholm innan han tar över. Björklund tillhör dessutom Lars Leijonborgs vänner och vill säkert inte vara elak mot honom. Och eftersom Björklunds namn på intet sätt är oomstritt finns det många folkpartister som vill att Leijonborg sitter kvar tills det finns ett annat alternativ Jan Björklund.
<B>Lever farligt</B>
Även om det säkert är riktigt att Lars Leijonborg inte är en ledare som kan lyfta folkpartiet till nya höjder är inte ledaren utan politiken partiets verkliga akilleshäl. I allt för många frågor har man lagt sig mycket nära moderaterna alltmedan partiets socialliberala profil suddats ut alltmer. Den sociala hänsynen på den borgerliga kanten har istället kristdemokraterna kommit att symbolisera.
Sedan även centerpartiets på sin stämma antagit ett mer liberalt partiprogram får folkpartiet ännu mindre manöverutrymme på det politiska mittfältet. Den position man lämnat går inte enkelt att ta tillbaka. Vad partiet måste fundera över är vilka personer i ledningen och vad i politiken som kan vara en del av en lösning på de problem som folkpartiet alldeles uppenbart har. Ett uppenbart bekymmer i sammanhanget är att tiden är knapp. Om de dåliga siffrorna håller i sig även nästa sommar lever folkpartiet verkligen farligt. Även om det är svårt att förstå - inte minst för folkpartisterna själva - riskerar faktiskt partiet att åka ur riksdagen.