<I>Ledare:</I> Det är Sharon som har ansvaret
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<b>Inga sympatier</b>
Den israeliska krigföringen är kriminell. Staten israel ockuperar de palestinska områdena i strid mot FN-resolutioner och internationell rätt. Det är från trycket av ockupationsmaktens våld, trakasserier och ekonomiska krigföring som desperationen successivt kunnat växa sig stark i de palestinska flyktinglägren. Det är från denna sociala och ekonomiska missär som självmordsbombare efter självmordsbomare nu stiger fram. Visst upprörs vi alla över att civila israeler dödas i palestinska självmordsattacker men ansvaret ska inte placeras hos den av den israeliska armén isolerade Yassir Arafat eller hos den palestinska myndighet som israeliska stridsvagnar och attackhelikoptrar slagit i spillror. Det är premiärminister Ariel Sharon och den israeliska staten som nu skördar vad man sått. För det förtjänar man som stat inga sympatier - bara kritik.
<b>Ingen fredsduva</b>
Ariel Sharon har aldrig varit eller betraktats som någon fredsduva. Men med tiden har det blivit allt mer uppenbart att Sharon överhuvudtaget inte är intresserade av en rättvis fred. Den saudiska fredsplanen har han inte övervägt att acceptera trots att den skulle innebära att staten Israel skulle få det man eftersträvat i decennier - ett erkännande och fred med alla sina arabiska grannländer. Istället för en rättvis fred söker Sharon att fullborda sitt livsverk - israelisk överhöghet och den hämnd han anser att staten israel bör utkräva av de palestinier man förtrycker.
Från västvärldens regeringar och inflytelserika politiker är protesterna mot den israeliska krigföringen förhållandevis lama. Det beror troligen på att den israeliska regeringen rättfärdigar sitt krig så att det retoriskt passar med det internationella kriget mot terrorism som USA leder. Med hänvisning till att man ska slå sönder "terrorismens infrastruktur" slår man sönder det palestinska samhället likväl som den myndighet som är satt att administrera detta samhälle. Arafat isoleras och förnedras för att han sägs vara mannen som implementerat "terrorstrategin".
<b>Klarspråk av biskop Lind</b>
Västvärldens regeringar borde kunna se igenom dessa försök att rättfärdiga israeliska krigsförbrytelser - inte minst den svenska. Men statsministern och utrikesministern hukar. Istället för de folkvalda har det varit kyrkan och andra intellektuella som talat klarspråk. Biskop Martin Lind i Linköping talade i sin påskpredikan om israel som en rasistisk stat. Andra har benämnt krigshandlingarna som statsterrorism.
<b>Ynkligt</b>
De svenska ministrarna är emellertid inte de enda politiker som har svårt att placera det grundläggande ansvaret i konflikten. Både Bo Lundgren och Lars Leijonborg har i likhet med amerikanska politiker riktat sina uppmaningar till Yassir Arafat och krävt att han ska stoppa självmordsattackerna som vägen ut ur konflikten. Det är ett stort ansvar som läggs på den isolerade presidenten, den part som saknar militära medel och det folk som ockuperas och förtrycks i strid med internationell rätt. Och under tiden kan Ariel Sharon och den israeliska krigsmakten fortsätta ostört med sina krigsförbrytelse. Det är ynkligt.