Hoten mot den svenska modellen
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Organisationen Svenskt Näringsliv ? SN ? undertecknade tillsammans med LO år, 1938 det s k Huvudavtalet. Parterna åtog sig ett kollektivt ansvar för lönebildningen och regelverket på den svenska arbetsmarknaden. Avtalet tillkom under stor press från politikerna.
Det var stökigt och oroligt på arbetsmarknaden. Regeringen hotade med statlig detaljstyrning och lagstiftning om inte parterna kom överens. Men kollektivavtalet togs i hamn och har sedan dess utgjort kärnan i det som kallas den svenska modellen.
Ett av hoten mot modellen kommer från SN. De har nämligen vänt sig till regeringen med krav på nya lagar som begränsar fackens möjligheter att använda hela arsenalen av konfliktåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal hos ovilliga arbetsgivare.
Vid plenisalens podium satt några av den svenska förhandlingsmodellens förgrundsgestalter. Under ytan pågick ett slags förhandlingar mellan Svenskt Näringslivs Jan- Peter Duker och LO: s Erland Olauson. Duker och Olauson är goda representanter för den sunda förhandlingskulturen inom sina respektive organisationer. Jag fick ett alldeles bestämt intryck av att J-P Duker inte var helt tillfreds med SN: s krav på statliga ingrepp i parternas förhandlingar.
Lagstiftningskraven från Svenskt Näringsliv kommer från organisationens mer militanta direktörskretsar som vill att den borgerliga regeringen skall näpsa facket när man nu har chansen.
Att det förhåller sig på det sättet hävdade i vart fall Svante Nycander, tidigare chefredaktör på DN mm, under gårdagens seminarium på LO. Nycander var för dagen pessimistisk om den svenska modellens överlevnadskraft. Han upplevde att LO och Svenskt Näringsliv stod för långt ifrån varandra. Parterna borde gemensamt stå upp för den i långa stycken mycket framgångsrika svenska modellen istället för att springa till sina politiska vänner och böna om lagar som skall försvaga motparten. Nycander var hård i sin kritik av såväl LO som SN på den här punkten.
Kritiken är inte grundlös ? långt därifrån.
Om inte parterna är beredda att ta ansvar för Huvudavtalet fullt ut - med allt av kompromisser, eftergifter och nedtoning av ideologiska profiler som krävs ? så kommer heller ingen annan att ta något sådant ansvar.
Trycket från den globala ekonomin och EU: s regelverk ställer dessutom nya och hårda krav på förnyade former av samförstånd på arbetsmarknaden. Ska svenska företag och svenska löntagare kunna hävda sig i den stenhårda konkurrensen så måste vi slå vakt om de fördelar vi har. Vår relativt strejk- och konfliktfria arbetsmarknad och kollektivavtalens stora lokala tillämpningsfrihet, är två avgörande framgångsfaktorer för vårt land.
Klarar inte LO och Svenskt Näringsliv av att ta ett gemensamt ansvar för den svenska modellens förnyelse och anpassning så kommer konfliktbenägenheten sannolikt att öka dramatiskt.
Strider likt de vi nyligen upplevt på ett bygge i Vaxholm och vid en salladsbar i Göteborg kommer att bli regel snarare än undantag.