Gud och politik
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är varmt i Turkiet. Både Medelhavets vågor och luften håller en temperatur väl över trettio grader. På mitt enkla charterhotell är det emellertid svårt att få några större mängder varmvatten ur kranarna. Jag skulle aldrig drömma att klaga över detta. Min efterfrågan på varmvatten har nog aldrig varit lägre. Kalla avrivningar är däremot värda många Lira.
Den politiska hettan i Turkiet går heller inte av för hackor. Efter fem omröstningar i parlamentet och ett nyval, svors Abdullah Gül in som Turkiets president. Valet av Gül är provocerande för den militära och byråkratiska elit som styrt det stora landet sedan mer än 80 år.
Abdullah Gül har nämligen en bakgrund som intill alldeles nyss hade gjort honom otänkbar som president i Turkiet. Gül spelade en stor roll när islam i tidigt 1990-tal, gick in i den turkiska politiken på allvar. Att ha ?f d islamsk, politisk aktivist? med i sitt CV är knappast karriärbefrämjande för den som strävar efter det högsta uppdraget i den turkiska staten. När dagens turkiska konstitution antogs för 84 år sedan slog grundlagsfäderna fast boskillnaden mellan religion och politik. Staten ska vara världslig. Religion ska vara en privatsak.
En hastig blick på kartan ger starka argument för denna hållning. Med grannar som Syrien, Iran och Irak är det högst begripligt att bestämt vilja skydda staten från islamister av olika slag.
Spärren mot islam utvecklades dessvärre också till en spärr mot demokrati och till en minst sagt svag position för universella, mänskliga rättigheter.
Abdullah Gül beskriver sig idag som en ?praktiserande muslim?. Så vitt jag förstår placerar han sig därmed ganska långt ned på den skala där religiös aktivitet mäts och bedöms. Högst upp på listan ståtar religiösa fundamentalister som inte drar sig för mord och terror för sin tros skull. Andraplatsen befolkas av människor typ väldigt hängivna pastorer i kyrkor som Livets Ord. Bronspengen vinns av ?praktiserande religiösa? som följer sin religions ritualer. Här någonstans placerar sig Abdullah Gül skulle jag tro. Han tar med sig bönemattan in i presidentpalatset och hustrun bär huvudduk. På den religiösa topplistans fjärdeplats återfinns sådana som mig. Som medlem i Svenska Kyrkan och högst sporadisk kyrkobesökare räknas jag som ?kristen? på samma sätt som de flesta turkar är muslimer. Sistaplatsen på topplistan är vigd åt de helt sekulära som överhuvudtaget inte, vare sig politiskt, rituellt eller privat, befattar sig med religiösa frågor.
Abdullah Gül har för länge sedan lämnat det islamistiska parti har var med om att dra igång för drygt 15 år sedan. Numera är han en del av det styrande rättvise ? och utvecklingspartiet AKP. Som utrikesminister gjorde han stora insatser för att inleda diskussioner med EU om framtida förhandlingar om medlemskap i unionen.
Omvärldens rädsla för att Turkiet ska utvecklas till en aggressiv, islamsk stat har, mellan skål och vägg och under årens gång, skapat ett slags dubbel bokföring i turkiska frågor. Å ena sidan har det riktats kritik mot militären för brutalitet, statskupper och förtryck. Å andra sidan har det uttryckts förståelse för att militären och statsbyråkratin har behövt använt hårda bandage för att hålla den islamistiska anden kvar i flaskan.
Abdullah Gül har skapat oreda i den politiska bokföringen.
Hans presidentskap har stor demokratisk legitimitet. I senaste valet fick AKP 47 procent av rösterna. I sitt installationstal slog Gül fast att Turkiet är i stort behov av moderniserande reformer. Sekularismen ? världslig/ickereligiös statsförvaltning ? är, sade Gül i sitt tal, en av de ?viktigaste principerna för vår republik, ett villkor för social fred och en modell som ger frihet åt olika livsstilar?.
I bakgrunden avvaktar militären. På valnatten varnade chefen för Turkiets väpnade styrkor, general Buyukanit, för de ?ondskans krafter? som hotade den sekulära staten.
Omvärlden lär följa Turkiets närmaste utveckling med spänning. Visar det sig att Abdullah Gül lyckas manövrera den turkiska skutan förbi alla hotande grynnor och skär, väntar den gradvisa omprövningens stund. Jag hoppas intensivt att denna stund kommer. En gradvis integration mellan Turkiet och EU skulle vara befrämjande för det mesta jag kan komma på denna lördag eftermiddag i hotellobbyn i Side.
Men Güls väg framåt är beströdd med hinder. Den turkiska demokratin har många motståndare och skeptikerna är inte färre. Militärmakten, ny - islamisterna, den växande medelklassens oro för islam och landsbygdsbefolkningens fattigdom, kan var och en för sig, eller i olika konstellationer, stjälpa muslimen Abdullah Güls försök att baxa Turkiet några steg mot demokrati.
Det vore kul om Gül lyckades.
Fungerande demokrati är för extremister vad iskalla hotellduschar är för turister. Smått plågsamt till att börja med, men alltmer härligt avkylande och lugnande.