Grattis lillsyrran!
Christer Sandberg
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tidning. Film. Radio. Tv. Efter det har vi fått ännu fler syskon i familjen. Internet, förstås.
Men också mobiltelefonen.
Riktiga tv-program kom inte förrän 1956. Då var jag lyckligt ovetande om att tv fanns.
Men småningom började det snackas i lekparken i Söderköping om att det var en familj som köpt tv.
Vi sprang genast dit. Familjefadern tog stolt emot oss:
- Kom in ungar så ska ni få se!
I den flimrande rutan visades en gubbe i dykardräkt. Han berättade om hur den fungerade och så tog han av sig del för del, tills han till slut stod i träningsoverall. Jag tyckte det var fantastiskt.
Riktigt vad som var fantastiskt vet jag inte. Ämnet var ju inte så kul egentligen.
Bara fotboll i rutan
Alla ungar satsade stenhårt på övertalningskampanjer. Äldre bröder engagerade småsyskon.
"Tjata på pappa att vi måste köpa tv - det är jättekul!"
Men den 4-åriga tjejen blev mycket besviken när det alltid bara var fotboll i rutan, minns jag.
VM i Sverige 1958. Det stora genombrottet för det nya mediet i Sverige.
Det var på den tiden när tv-försäljaren, som fortfarande kallades radiohandlare, sa:
- Och här får ni med ett fint överdrag att använda på sommaren när det inte är några program!
Det var också en tv-fri dag i veckan.
Alla i samma rum
Vår familj köpte tv ganska tidigt. Kompisarna samlades när det var Andy Pandy.
Bröderna Cartwright. Tiotusenkronorsfrågan. Hyland förstås. Han regerade på 60-talet.
När Lennart Hyland kunde säga:
- Vi ska göra ett experiment. Alla släcker lamporna NU!
Så hade han en kamera riktad mot ett höghus, vilket som helst, och alla, precis alla, släckte lamporna. Hushållstäckning 100%. Hyland gjorde flera såna experiment, alla med samma resultat.
Mest ville han nog skryta. Men säkert fick det också till effekt att vi alla upplevde att vi satt i samma vardagsrum. När Tage Erlander berättade en rätt poänglös historia på värmländska satt vi alla liksom med i det där rummet och alla talade om det dagen efter. Verkligheten var svart-vit.
Vem är Ernst?
Nu är det ju inte längre så att en person blir kändis genom att bara vara programledare i tv.
Möjligen då i en kvart, som Andy Warhol förutsåg.
Vi sitter nu vid fikaborden på arbetsplatserna och upptäcker att vi inte självklart kan tala om gårdagens tv-program, vi har ju sett olika program. När SVT utnämner Ernst Kirchsteiger till att tända ljuset i studion på julafton kan Arne Weise, säkert helt ärligt, utbrista:
- Jag har aldrig sett honom!
Genomslagskraften är utspädd. Allt finns samtidigt i mediabruset. Och det ena mediet slår inte ut det andra. Tv slog inte ut radion. Inte biograffilmen. Inte tidningen. Nästa år fyller Folkbladet 100 år.
Men 50 år är också något att fira. Grattis lillsyrran! Det var bara det jag ville säga.