I en intervju med Olof Johansson (S) passar Folkbladets reporter på att ge undertecknad en verbal snyting. Anledningen är att jag under mina år som skolkommunalråd uttryckte optimism om skolresultaten och sett tecken på en förbättring.
Jag tror för min del att det krävs två förhållningssätt för att vända en utveckling. För det första måste problemen synliggöras. Det har vi gjort i Norrköping. Vi har lyft fram behovet av bättre skolresultat som den avgjort viktigaste frågan. För det andra måste man arbeta långsiktigt. Det är därför som vi betonat betydelsen av tidiga insatser, till exempel läsinlärningen för de minsta.
Finns det då fog för optimism? Folkbladet uppmärksammar att resultaten i nian inte har förbättrats. Jag för min del har flera gånger noterat att läsförståelsen i årskurs två har förbättrats och att resultaten i de nationella proven i årskurs fem också har gått åt rätt håll. För övrigt såg jag häromdagen att förbättringen håller i sig. Nio av tio åttaåringar har knäckt läskoden, och det är en påtaglig förbättring jämfört med läget för fem år sedan.
Men som sagt, verkligheten kan tolkas olika. Det går att leda i bevis att jag som politiker är allt för optimistisk. Samtidigt går det, tycker jag, att leda i bevis att i vissa sammanhang får tråkiga nyheter ofta större uppmärksamhet än glada nyheter.
Svar: Den beklagliga sanningen är ju, att Norrköping som grundskolekommun systematiskt hamnat långt ner i nationella rankingar.
Nu senast på 231:e plats i en ranking av landets 290 kommuner, i höstas 262:a plats i en annan ranking med avseende på lärartäthet.
Mot sådana fakta ställde vi i artikeln den 26 februari uttalanden om att Norrköpings grundskolor skulle vara "på rätt väg" - dels av Stjernkvist själv under förra valperioden, och dels nu av efterträdaren Olle Johansson.
Att det pekar uppåt i tvåan och femman är ju alla tiders. Detta har också omtalats i Folkbladet flera gånger om. Men för avgångsbetygen i nian har det - sett över tid - varit en på stället marsch på nationellt låg nivå.
"På rätt väg"? Här måste väl ändå finnas fog inte bara för Stjernkvists optimism, utan också för viss skepsis och oro. Varningstecken har ju inte saknats.