Sol, bad, glass och lite grillning på kvällen. Så kan man nog sammanfatta min sommar. Jag ägnar dagarna åt att vara på stranden med mina tre barn. Vi äter kalla plättar till lunch nästan varje dag och jag har börjat gilla termoskaffe.
Men dagar då det är lite sämre väder fladdrar tankarna iväg. Jag kan inte låta bli att tänka på att Sverige inte är en sommarstrandidyll för alla. Jag tänker på ett annat Sverige, ett Sverige som allt för många barn upplever detta sommarlov.
Socialstyrelsen visade i höstas att fler än 54 000 barn lever i familjer som är långvarigt beroende av socialbidrag. Rädda barnens senaste Barnfattigdomsrapport visar att barnfattigdomen i Sverige åter ökar och att 220 000 barn lever i fattigdom. Men vilka är dom då, dom fattiga barnen?
Det är hon som får ont i magen när fröken säger att man ska ta med sig matsäck och 30 kronor till inträde på utflykten, för hon vet att pengarna helt enkelt inte finns hemma. Hon går och lägger sig tidigt kvällen innan och hostande ber hon mamma på morgonen ringa skolan och säga att hon är sjuk.
Det är han som hänger kvar på gården när alla andra killar cyklar till stranden. Han sitter på en gunga, sparkar grus och säger att han inte tycker det är kul att cykla och faktiskt inte vill ha nån cykel för att åka till nån töntig strand.
Det är hon som alltid vetat att det inte är någon idé att be om nån annan frukost än havregrynsgröt veckan innan barnbidraget kommer. Hon som är åtta år och vet att den 20:e varje månad köper mamma mjölk igen. Och kanske får man köpesylt.
Det är barn som varje dag känner effekten av en politik som sliter isär Sverige. Det är vanliga barn, skulle kunna vara dina eller mina barn. Men det är barn som får en annan sommar än vad mina barn får. För där finns han och hon som oroligt tittar ut genom fönstret första dagen efter sommarlovet. De som nervöst fingrar på pappret de fått av fröken och där de ska skriva om "allt roligt ni gjort under det långa härliga lovet".
Vart och ett av dessa barn har en egen berättelse. Men de delar att de outtalat vet vart gränsen går, att de skyddar, slätar över och lever det som borde vara vårt ansvar - vuxenvärldens ansvar. För det är vår, vi vuxnas ansvar, att se till att inte ett enda barn i det här landet ska behöva leva i skam eller fattigdom.
Barnfattigdomen måste utrotas. Jag vet att det är en enorm uppgift, att det kommer ta tid och kraft. Men det måste göras för det är skamligt att inte alla barn i ett land som Sverige kan få känna glädjen i ett härligt långt sommarlov.