En polisrapport att ta på allvar
I går presenterade forskaren Stefan Holgersson, på uppdrag av regeringens narkotikasamordnare Björn Fries, en "kartläggning av den svenska polisens narkotikabekämpning".
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I många polisdistrikt tycks det som om "narkotikabekämpningen" (ett rätt märkligt ord, inte sant?) till ganska stora delar har bestått av att ta urinprov på av polisen väl kända missbrukare. Eftersom dessa personer oftast är påverkade och/eller ibland har något gram narkotika i fickorna, så kan de bokföras som förövare av "ringa narkotikabrott. Ringa narkotikabrott föranleder mycket sällan någon åtgärd från åklagare. De avskrivs eller adderas till åtalspunkterna när och om personen åtalas för andra brott.
Av Holgerssons rapport framkommer att det inte är ovanligt att en tämligen begränsad krets av kända missbrukare står för en mycket stor del av de ringa narkotikabrotten som upptäcks ute i polisdistrikten. Samma personer tas in för kroppsbesiktning gång efter gång. Man kan med rätta ställa sig frågor om detta arbetssätt verkligen är effektivt och humant.
Arbetet mot narkotika måste ha balans och bredd för att vara framgångsrikt i längden. De kända missbrukarna behöver i mycket högre grad än idag nås av rimliga och anpassade erbjudanden om vård. Polisen behöver använda mer av sina resurser till spaning och tillslag mot större narkotikaaffärer ovanför gatunivån. Polisen måste också ha utrymme i agendan för insatser i miljöer och befolkningsgrupper - krogar, gymnasiefester, mm - där en förhöjd upptäcktsrisk har stor preventiv betydelse.
Rikspolischefen bör ta Holgerssons rapport på stort allvar.