Folkomröstningskampanjen var kul; mitt livs roligaste valrörelse faktiskt. Ja stod mot Nej. Den trettonde november 1994 fick vi det smått osannolika resultatet; de svenska väljarna ville att Sverige skulle bli medlem i EU.
I boken ”Den ovillige europén” (Atlantis förlag 2009) skriver Ulf Dinkelspiel om medlemskapets spännande förhistoria. Dinkelspiel är väl skickad som författare i dessa frågor. Som tjänsteman och politiker har han deltagit i processen som ledde fram till medlemskapet: Frihandelsförhandlingarna 1970-72, EES-förhandlingarna 1990-93 och medlemskapsförhandlingarna 1992-94.
Jag läste boken under en tågresa en regnig julikväll. Tiden flög undan; Dinkelspiel skriver behagligt och insiktsfullt. Personliga intryck och minnen från möten och förhandlingar varvas med beskrivningar av händelser i andra europeiska länder.
Ulf Dinkelspiel är ingen politruk. Han har haft lätt att samarbeta med såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. I boken berättar Dinkelspiel om sina tankar när han gick för att möta journalisterna som nyutnämnd Europaminister i Carl Bildts regering 1991.
Dinkelspiel funderade på vad han skulle svara om han fick frågan om han var moderat. Under alla sina år i regeringskansliet – även när han var statssekreterare till den moderate ministern Staffan Burenstam Linder – hade han agerat som opolitisk UD-tjänsteman. Socialdemokraterna hade högt förtroende för Dinkelspiel som opolitisk tjänsteman. Det var i stort sett bara personer som LO-mannen Stig Malm som protesterade mot "högervridningen" när Dinkelspiel 1987 utsågs av Ingvar Carlssons regering till samordnare för EU-frågor på regeringskansliet. För Europasakens bästa var det kanske lika bra att fortsätta på det opolitiska spåret?
Han frågade sin statsminister om råd. Carl Bildt svarade att han betraktade Dinkelspiel som ett moderat statsråd. Och så fick det bli.
Men det är inget snack om saken. För Ulf Dinkelspiel har Europa alltid varit viktigare än inrikespolitiken.
”Den ovillige europén” är en välfunnen titel på Dinkelspiels bok. Sverige har verkligen kringelikrokat sig fram i sina relationer till EEC/EG/EU. Ibland har det varit iskallt. Thorbjörn Fälldin gjorde inte ett enda officiellt besök hos EG i Bryssel under sina sex år som statsminister. Ibland har det gått undan som tusan. Den 26 oktober 1990 presenterade Ingvar Carlssons regering ett ekonomiskt krispaket. En smått sensationell mening ingick i det snabbt hopsnickrade paketet: ”Regeringen eftersträvar ett nytt riksdagsbeslut om Europapolitiken som tydligare och i mer positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem av Europeiska Gemenskapen.”
Ibland har Sverige på ett självtillräckligt sätt markerat avstånd till ”kapitalismen, katolicismen och konservatismen” i Europa. 22 augusti, 1961 höll statsminister Tage Erlander sitt berömda ”Metalltal” där han beskrev den socialdemokratiska politiken som internationellt sett ”vägröjande”. ”Vi känner tveksamhet att ansluta oss till internationella avtal som kan tänkas avsevärt inskränka våra möjligheter att fullfölja denna politik”, sa Erlander.
Dinkelspiel har rört sig hemtamt i politikens centrala kretsar i flera decennier. Som tjänsteman har han rest med Olof Palme på utrikesresor. Han har minnen av den den legendariske handelsministern Gunnar Lange, av Gunnar Sträng, Staffan Burenstam-Linder och av andra framlidna profiler på den borgerliga och socialdemokratiska sidan. Dinkelspiel spekulerar om vad Palme egentligen ansåg om ett svenskt medlemskap i EEC - som det hette en gång i tiden? Ulf Dinkelspiel tror att Palme nog gärna hade tagit in Sverige i EU. Men han bedömde det som politiskt omöjligt. Ett av hindren var den rödglänsande socialisten Bosse Ringholm; då ordförande i SSU; nu på riksdagens gubbhylla. Ett annat hinder - bland många - var möjligen Kjell-Olof Feldt som på den tiden var mycket ljumt intresserad av EEC/EG/EU. Under decenniernas gång har ”Neutralitetspolitiken” varit den flitigast använda invändningen mot medlemskap i EU. Sovjets kollaps ritade om banan. ”Utrikespolitik kan inte vara neutral”, säger Carl Bildt i Dinkelspiels bok.Så är det nog. Genom medlemskapet i EU har en stor del av utrikespolitiken förvandlats till inrikespolitik. Sverige är inte längre neutralt.