En ohelig allians
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som nybliven partiledare 1994 tog hem Bill Clintons succé "New Democrats" till Storbritannien, stöpte om konceptet till "New Labour" och vann stora segrar i valen 1997 och 2001. Trots alla påfrestningar lyckades Blair och Labour även ro hem valet 2005.
n n Blair förnyade sitt parti som formligen skrek efter förnyelse och modernisering. Han gjorde Labour valbart för den stora breda medelklassen.
Tony Blair har, ofta i strid med såväl högeroppositionen som vänsterfalangen i sitt eget parti, lyckats få igenom stora upprustnings- och moderniseringsprogram inom Storbritanniens slitna och eftersatta offentliga sektor.
Under Tony Blairs ledarskap har Storbritannien blivit en något mindre motvillig medlem i den europeiska unionen. Den brittiske premiärministern har framförallt vinnlagt sig om att upprätthålla mycket goda relationer med USA. Axeln mellan London och Washington bidrag starkt till att Tony Blair 1999 sände brittiska trupper till Natos anfall mot Kosovo. Stora delar av Europas övriga ledande politiker stod bara och tittade på när tusentals människor mördades mitt i Centraleuropa. I oktober 2001, efter terrorattacken mot USA, inledde brittiska och amerikanska trupper militära anfall mot talibaner i Afghanistan.
Så långt allt väl.
Men Tony Blairs beslut att sända trupper till Irak år 2003, under uppenbart falska förespeglingar om massförstörelsevapen, var ett felsteg. Det är förvisso lätt att sitta i ett alliansfritt lilleputtland som Sverige och ha åsikter om hur militära stormakter ska bete sig i kniviga situationer. Men hur man än vrider på saken så är det svårt att hitta några positiva resultat från det ännu pågående kriget i Irak.
n n Invasionen av Irak blev inte Tony Blairs fall. Han skulle ha gått i alla fall. Men Irak solkar ner hans avgång.