En märklig onsdag
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ulla-Carin Lindquist avled. Jag fick dödsbudet av en radioproducent som ville att jag skulle komma till en studio och säga några ord, vilket jag gjorde. Så skrev jag några ord i tidningen. Minnesord om en kompis. Kändes konstigt. Och konstigt att den här energiska och livfulla tjejen var borta. Ödet bestämde att hon gick bort samma dag som tv-programmet om henne skulle sändas. Jag såg fram emot att se Ulla-Carin i tv-dokumentären.
Ville se hennes attityd, om hon släppte något av sin strama hållning, om hon skulle berätta om den ständiga prestationsångesten, fåfängan, håret som alltid ska ligga rätt. Men att hon nu verkligen var död gjorde alltihop annorlunda.
2004-03-10. Klockan är snart nio.
Datorhaveri
När vi sätter oss för att se programmet ringer nattchefen:
- Stort datahaveri! Det är osäkert om vi kan komma ut överhuvudtaget.
Det som inte ska kunna hända - har inträffat.
Hinner tänka på Harrisburg och Tage Danielssons gamla monolog om det osannolika.
Ingen på tidningen är dock upplagd för skämt den här kvällen.
Vi går obönhörligt mot en deadline och det ser faktiskt riktigt mörkt ut.
Men någon har kommit på att vi kan växla över till det gamla datorsystemet - tack Mac! - och så redigeras det sidor så det visslar om det. Jag skriver en ursäkt till läsarna för förstasidan.
Ringer Östnytt och ber att få ut ett meddelande om att tidningarna inte lär se ut som vanligt i morgon.
Så mycket mer praktiskt kan jag inte göra. Här krävs riktiga hantverkare och larmet har redan gått.
Dream Team
På Pro Nova sitter journalistklubben och äter middag efter sitt årsmöte. Men nu är det kris.
Redigeraren tvekar inte; ställer ner vinglaset och infinner sig på tidningen.
Från marknadsavdelningen kommer en annan nyckelperson med sitt datorkunnande.
Vi har nu något av ett dream team.
Det är som en match också. Ska vi kunna vända underläget?
Klockan går, men de kreativa spelarna i det här laget hittar nya lösningar.
Räddar sida efter sida. En kamp mot tiden. Vår motståndare är klockan, som vi hela tiden håller ett öga på.
Alla drar åt samma håll. Hjälper varandra. Lagspel. Till sist går slutsignalen.
Omöjlig deadline
Vid midnatt går jag ner till tryckeriets packsal, rycker åt mig ett exemplar och bläddrar.
Vår logotype är inte röd, utan grå. Det ser lite vilda västern ut på några sidor.
Men på det hela taget; en riktigt hyfsad tidning. En riktigt bra tidning faktiskt, vars senaste upplageframgångar tycks helt rimliga. På förstasidan en fin bild på Ulla-Carin där hon ler och tittar rakt in i kameran.
Talar med koncernens datachef dagen därpå:
- Vilken imponerande inställning från Folkbladets personal, vilken inställning!
Jag säger inte emot precis. I söndags såg jag reprisen av tv-programmet, "Min kamp mot tiden".
Ulla-Carin kämpade mot en bokstavlig deadline som var omöjlig att klara.
Nu är det en vecka sedan. Den där märkliga onsdagen som jag aldrig ska glömma.
Det var bara det jag ville säga.
<a href=mailto:christer.sandberg@folkbladet.se><FONT COLOR="#0033CC">christer.sandberg@folkbladet.se</a></FONT>