Nyhetschefen var bestämd, smått förbannad i tonen och inte på lekhumör.
- Iwung. Stick dit med en fotograf. Nu.
"Dit" var Arlanda och uppdraget att vinka farväl till svenska fotbollandslagets fruar och flickvänner.
Jag bär fortfarande röda spår av skam på kinderna.
Laddad och ivrigt studsandes på tå gjorde jag en sommar på Expressens sportredaktion 2006.
Det var samma år som fotbolls-VM i Tyskland spelades och precis som inför alla stora mästerskap stod den blågula nationen på tröskeln redo att slå in dörren och möta masshysterin.
Kvällstidningsredaktionerna utgör inget undantag.
En övertänd och alltid superstressad nyhetschef fick nys om när fru Henke Larsson, fru Ibrahimovic och övriga flickvänner skulle lyfta från Arlanda.
Jag och en fotograf fick drömjobbet att vinka dom farväl.
- Var bara där. Pratar du med någon är det bra.
Så hette det till en början.
På plats var det nya, striktare order.
- Helena. Prata och fota Helena.
Ingen pollett ramlade ned i sommarvikariens skalle.
- Helena??, frågade jag försiktigt.
-SEGER! Zlatans fru. Hon är ju på smällen. Se till att snacka med henne.
Där och då var första men inte sista gången jag ångrade att jag lämnade tryggheten på Folkbladet som sportjournalist för att ta plats på Se och Hör.
Utan att vara säker på att det ens var rätt grupp av personer vågade jag mig i alla fall fram till en tjej med ett barn i famnen, klappade henne försiktigt på axeln och förberedde min offensiv.
Det kändes som en evighet innan hon snodde runt men orden som kom ur min mun var inte svenska.
- Är du möjligthetsvis gift eller ihop med någon i landslagets, det svenska landslslagstes?
Övriga gruppen fnissade.
Min ansiktsfärg blev röd och jag hoppades att ett plan skulle krascha i incheckningsterminalen.
Det gjorde det inte men jag blev i stället räddad av att fotografen satte iväg ilfart mot ett annat håll.
Här var min chans till räddning så jag hängde på och fick sedan se hur kameran riktades mot entrén och mot en höggravid blondin klädd i snickarbyxor.
Jag fattade att vårat huvudsakliga mål med utflykten var på plats men kände inte igen Helena Seger.
Vad jag kände igen var kroppsspråket som tydligt avslöjade att en intervju inte stod överst på önskelistan.
Jag försökte mig inte ens fram heller. Jag kunde inte förmå mig själv att göra leka Daniel Nyhlén en andra gång.
Tillbaka på redaktionen i DN-skrapan hade jag inte mer med mig än innan vi åkte. Jag hade inte ställt en enda vettig fråga och inte haft ett rätt.
Trodde jag.
I stället var det high fives mellan nyhetschefen och fotografen som om Sverige säkrat en kvartsfinalplats och att de satt på de bästa bilderna.
I mitt block fanns inte ett enda citat men det var inte ens en parantes i sammanhanget.
Jag fick till och med en ryggdunkning för ett bra jobb men fattar fortfarande inte varför.
Lika lite förstår jag varför det skulle vara intressant för en fotbollsintresserad läsare att se Zlatan Ibrahimovic fru med en svällande mage.
Hon fick, förresten, inte en enda spelminut av Lars Lagerbäck.
