EFTER LANDSTINGET
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vad kommer då istället? Efter Landstinget?
Svaret är långtifrån givet.
Alliansregeringen har i flera omgångar fått vrida sig i krumbukter på DN: s debattsida för att tillfredsställa skilda intresseägare i den borgerliga intressesfären. Å ena sidan har regeringen försökt lugna de mer klassiskt borgerliga partibröderna i bl a Halland som har mobiliserat stenhårt för att kunna sitta kvar i orubbat, välmående och lågskattat bo. De vill inte ? även för allt smör som sägs finnas i landskapet ? inkorporeras med de inre delarna av Småland. Å andra sidan kan inte regeringen negligera att det inom borgerligheten finns ett inte obetydligt antal personer/intressen ? t ex regionförbundet Östsams moderate ordförande Jan Owe-Larsson och flera näringslivsorganisationer och Handelskammare - som driver på för regionförstoring och för landstingens hädanfärd.
De borgerliga partierna har därför samfällt och kraftfullt sagt Nej till en statligt bestämd indelning av storregioner. Lika bestämt och kraftfullt har partierna dock sagt Ja till att man i de delar av landet där man så önskar, går vidare med försöken att enas om större regioner.
I Östergötland vill politikerna gå vidare. Frågan är vart de går.
Vid landstingets tillkomst 1863 var verksamheten, läser jag i landstingsarkivet, inte lika snävt definierad som i dag. Den berörde länge områden som t ex arbetsförmedling, kommunikationer, jordbruks- och fiskefrågor, skolor, barnhem, omsorger om handikappade, kurser för småskollärare, skjutsväsendet, jakt- och naturvård, länspolis och veterinärer. Dessa uppgifter har pö om pö tagits över av andra samhällsorgan.
Landstinget i Östergötland består numera främst av primärvård, sjukhusvård, tandvård samt, på marginalen, viss utbildningsverksamhet.
Sjukvårdsproduktionen i Sverige är en tjänstebransch i stort behov av reformering. Få av de politiskt styrda landstingen förmår att ens delvis leva upp till de av riksdagen beslutade regelverken om tillgänglighet och likvärdighet. Utbud, kvalité och villkor skiftar väldigt mycket över landet. De tyngsta patientgrupperna ? framförallt äldre och flersjukliga människor ? som är i behov av såväl landstingsvård som kommunal omsorg, drabbas dessutom hårt av dagens åtskillnad av ansvaret för vård och omsorg. Man behöver därför inte vifta särskilt mycket med den politiska slagrutan för att förstå att ansvaret för sjukvården framöver, inte kommer att vara regionaliserat. Somligt kommer att centraliseras medan vården/omsorgen för äldre och flersjukliga kommer att kommunaliseras.
Det vore således ett stort misstag att låta en kommande och större regionbildning styras av hänsyn till önskemål från dagens sjukvårdsproducenter. Sjukvården är kort sagt en icke-fråga för en ny och större östgötaregion.
Under Almedalsveckan anordnade Östsam, i samarbete med bl a den Fjärde storstadsregionen, ett par mycket intressanta seminarier om vad som bygger framgångsrika och moderna regioner. Den starkaste drivkraften för regionbildning är, enligt bl a professor Reinhold Castensson vid Linköpings universitet, möjligheten för människor att resa snabbt och bekvämt mellan arbete, boende, studier och nöjen. Den optimala regionen är en ?stad? med flera stadskärnor vilka är nåbara med ca 60 minuters tågresa.
För det som ska komma efter Landstinget är därför den nya snabbjärnvägen Ostlänkens rälsdragning betydligt viktigare än sjukvårdsproduktionens samarbetstraditioner. Östsams påtryckningar för en tidigare byggstart av Ostlänken bör bli en integrerad del av arbetet för en ny regionbildning där Linköping och Norrköping länkas samman med stadskärnor som Nyköping, Södertälje och Stockholm.
I den riktningen finns en löftesrik framtid efter landstinget.
Glöm sjukvården.
Tänk räls.