Cecilia Ambjörn (V) tillhör dem som är entusiastiska förespråkare för utbyggd spårväg. Hon vill se spårväg på Kungs-
gatan igen och gärna till Vrinnevisjukhuset.
Jag gissar att hon också skulle stödja tanken på en snabbspårväg till Svärtinge och pendeltåg till Finspång.
Men i Folkbladet 31 mars tar Cecilia avstånd från tanken på en snabbspårväg till Söderköping. Jag förstår det resonemang Cecilia för. Men hon resonerar fel.
Problemet är att politikerna i Norrköping och Söderköping, liksom planerarna på Trafikverket, har fått för sig att en snabbspårväg ska byggas först efter att en ny väg mellan de båda städerna har byggts. Eftersom Cecilia är motståndare till den nya vägen avfärdar hon numera också tanken på spårvägen.
Det är naturligtvis helt bakvänt att först bygga en ny väg och sedan bygga spårväg, men att fördenskull bli motståndare till spårvägen är dubbelt bakvänt.
Huvuddelen av trafiken mellan Norrköping och Söderköping - hundra-
tusentals resor per vecka - är arbetspendling. Lösningen på trafikproblemen är därmed att ge pendlarna ett realistiskt alternativ till den egna bilen.
Lösningen är därför att först bygga snabbspår-
vägen Norrköping - Söderköping. Den trafikminskning som det leder till kommer att spräcka alla argument för den vrickade idén att bygga en helt ny väg.
Alla, inklusive Cecilia, som är motståndare till den nya vägen måste med andra ord kämpa för att snabbspårvägen byggs nu.