Debatt: Svenska världsmästerskap i allting - ska det vara nödvändigt?
Det här med nationalstolthet är komplicerat. Visst är trevligt när idrottshjältarna tågar in på OS-arenan under blågul fana. Visst är det skönt att bo i ett fritt, välmående och demokratiskt land där de flesta faktiskt har det bra, även om det alltid är någon som har det ännu bättre. Allemansrätten, som inte finns i så många länder, är en underbar tillgång. Landet är vackert och välskött, välfärden god (än så länge!) Vi ligger i topp bland I-länderna på många sätt.Men är vi bäst? Måste vi vara bäst?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är tröttsamt med alla jämförelser av BNP och placering utefter ekonomiska skalor. De flesta mätningar fungerar som gungbräden, en åker upp den andre ner. Man får svar på de frågor man ställer och det är inte säkert att summan blir sann för att delarna är det.
Då och då kommer det t ex rapporter om att maten är billigare här eller där. Någon har plockat ihop en påse ?basvaror" i Dortmund och en på Konsum i Finspång och finner att det är billigare i Tyskland. Sällan redovisar man hur man valde affär eller varor och inte tar man hänsyn till att det bör kosta mer att frakta varor längre sträckor. Sverige är stort och relativt glesbefolkat, jämfört med länderna längre söderut.
Löneskillnader är också ett kärt ämne att klaga över och då pratar man inte så högt om vad folk får betala själva i länder med låg skatt. Visst betalar vi en hel del, men vi får tillbaka väldigt mycket också, t ex i form av barn- och äldreomsorg, sjukvård, sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, undervisning inklusive skolmat, trygghet vid katastrofer etc. Solidariteten kräver att vi delar kostnaderna och det gäller också det ?tjusiga folket?, de som aldrig kommer att bli gamla, arbetslösa, sjuka eller på annat sätt beroende av stöd och alltså anser sej stå över det som gäller för oss andra..
Världsmästerskap i olika idrotter törs vi bara inte tala om! Det är landssorg när något annat land är fräcka nog att klå våra hjältar. Men nog kan det vara roligt för andra länder också att vinna och en seger kan betyda ofantligt mycket för länder med sämre ekonomi än vår. Vi kan väl unna andra det vi gärna vill ha själva.? Eller får vi inte det? Är avundsjukan verkligen svensk? Det kanske inte är så underligt om avundsjukan frodas när vi ständigt matas med hur viktigt det är att tjäna mest, att vinna alla tävlingar man deltar i, att vara vacker och evigt lycklig.
Nu är ju inte livet så beskaffat att alla kan vara störst, bäst, vackrast och populärast. Inte får man heller som man vill jämt, men om man inte uppskattar det man har är man verkligen lurad på konfekten.