Debatt: Effektivitet, bra - men är det lönsamt?
Vi är uppfostrade i tukt och Herrans förmaning till att vara flitiga och arbetsvilliga. Fåfäng gå lärer mycket ont, den som inte vill arbeta ska inte heller äta, flitiga flickor får tidiga kvällar har man tutat i oss. Och visst ska man göra sitt bästa. Men är det alltid samhällsekonomiskt lönsamt med flit? Kan fliten gå till överdrift?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Visserligen sprack ekonomin i bitar runt åttiotalets slut och nittiotalets början, och en del stjärnor försvann men en hel del övervintrade och inte så få fick ännu högre bonus än tidigare, som plåster på såren kanske. Företagsledare inom multinationella koncerner har ju många fler timmar på sina dygn än vi vanliga dödliga och inte är det deras fel om det går åt skogen. Projekt havererade, belånade planer likaså och bankerna gick på knäna. Samhällsekonomin knakade i sina grundvalar och måste saneras. Gissa vilka som fick betala kalaset?
Ja, eftersom samhällsekonomin i väldigt stor utsträckning bygger på kvinnors arbete inom vård, omsorg, utbildning, städning etc så var det ju där man stramade åt. Effektiviteten skulle förstås inte minska och det innebar att färre skulle klara lika mycket som förut. Dessvärre ändras inte behov och beteende bland barn, sjuka och åldringar bara för att kommun, landsting och stat måste spara pengar. Småbarn måste bäras och hjälpas, skolbarn ska undervisas, sjuka, handikappade och gamla är vårdkrävande. Det går inte att rationalisera särskilt mycket utan att det gör livet för ömtåliga personer plågsamt eller riskabelt. Städningen tar inte kortare tid för att man avskedar personal och det är snäva gränser för hur mycket man kan strunta i. Tänk er bara ett smutsigt sjukhus! Hur ska läkaren kunna arbeta om inte städningen är tillräckligt bra?
Det rullade på trots allt och personalen jobbade säkert på så energiskt de förmådde, även om de klagade. De fick höra att de skulle jobba mer effektivt. Det kallas rationalisering när vanliga människor ska jobba hårdare, och visst går det att rationalisera i många sammanhang, men vi tror ändå att besparingarna har blivit ganska så kostsamma. Sjuktalen sköt i höjden och allt fler fick allvarliga förslitningar i axlar, rygg, höfter och ben. Stress och depression ökade. Man började tala om "utbrändhet", ett förfärligt uttryck, som antyder att människan är slutkörd och obotlig. Sjukförsäkringens kostnader blev allt högre. Nu ska man jaga syndare som möjligen inte är tillräckligt utslitna utan skulle kunna "stå till arbetsmarknadens förfogande" - om den vill ha söndertrasade människor.
Vi kan bara hoppas att den nya regeringen inte kör ekonomin i botten igen så att nya generationer av kvinnor ska få det tröstlösa uppdraget att sanera samhällsekonomin igen.