Vi i IF Metall har sagt nej till LO:s jämställdhetspotter och målas därmed ut som kvinnofientliga och bakåtsträvande när det gäller kvinnors löner i förhållande till männens.
Men riktigt så svart eller vitt är det inte. Vi har inte sagt nej till jämställdhetspotterna för att vi inte vill satsa på att få upp kvinnors löner. Vi har sagt nej därför att väldigt få av våra lågavlönade medlemmar skulle få del av den extra löneförhöjning som jämställdhetspotterna ger, men de skulle ändå få vara med och avstå lika mycket som alla andra.
Hur kan det komma sig? Jo, på de allra flesta av IF Metalls avtalsområden är lönespridningen stor. Några tjänar mycket och andra väldigt lite. För att medlemmarna på ett avtalsområde ska få del av pengarna som jämställdhetspotten ger måste genomsnittslönen ligga under 22 400 kronor i månaden. Väldigt få av våra avtalsområden kvalar in där, men samtidigt är det många medlemmar som tjänar betydligt mindre än så.
Ett exempel är vårt största avtalsområde, teknikavtalet, där snittlönen ligger på 24 500 kronor, men där det finns 13 000 kvinnor som tjänar lägre än 22 400 kronor. Dessa kvinnor skulle alltså inte få del av någon jämställdhetspott.
De avtalskrav som vi lagt fram siktar mot en löneförhöjning på 3,7 procent under nästa år samt att alla ska vara garanterade minst 560 kronor mer i månaden. En sådan konstruktion innebär att alla lågavlönade medlemmar får rejält mer i plånboken!