Mona Sahlin har i dagarna gjort sig till tolk för en mer öppen nominering inför kommande partiledarval. Är förslagen ärligt menade eller är det bara ett tjuvnyp på Håkan? Vi var många gräsrötter som förde fram önskemål och krav och förslag till transparentare valprocedur. Vi gräsrötter som inte hördes och aldrig har hörts av politikeradeln.
Vår stackars partisekreterare Carin Jämtin återkommer med sitt mantra att det är politiken som ska skjutsa partisympatierna uppåt. Och det borde ju vara det helt riktiga. Men hittills har vi inte sett någon politisk verkstad, bara yviga visioner utan några konkreta vägval. Och all vilsenhet och oklarhet har vår partiledare stått för.
Håkan Juholt har gjort fler offentliga stolpskott än någon annan partiledare i modern tid. Han har genomfört en Canossavandring, som vi inte märkt något opinionsmässigt resultat av. Lojala partikamrater har av hävd alltid ställt upp när ledningen kallar. Men Håkan beskrev redan före nomineringen sin yviga natur och personliga egenskaper, som verkar sympatiska och positiva i varje annan rollbesättning än en partiledares i opposition.
Någon gång måste partimedlemmar sätta partiet och den gamla socialdemokratiska ideologien före lojaliteten till en ledning man tappat förtroendet för. Om Håkan med allvar menar att han inte kan bytas ut före ett misstroendevotum på kongressen 2013 har han i mina och många gräsrötters ögon förlorat all legitimitet. Han borde som alla andra politiker sticka upp pekfingret och känna vart vinden blåser och vem som finns i stormens öga. Det är dags att göra en ordentlig pudel och sorti, Håkan!
