Civil olydnad är en rättighet
Stig-Björn Ljunggren tycker i ett inlägg i Folkbladet (19 juni) att jag ska ge tusan i att kritisera G8:s maktfullkomlighet eller åtminstone först ordentligt hacka på dem som slogs med polisen i Rostock.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är ungefär lika logiskt som att hela fotbollspubliken som såg matchen Sverige-Danmark skulle tvingas ta avstånd från våld för att ett danskt fan angrep domaren.
Till skillnad från mycket annat i svensk medierapportering handlar mina artiklar (kan läsas på www.efterarbetet.nu) inte om kravallerna.
Det vet Ljunggren. Hans begäran om kritritande är bara ett sätt att förskjuta diskussionen bort från de konkreta händelserna i Rostock för att istället reprisera högerns mallade våldsvänstervisa i förhoppningen att någon skit ska fastna också på dem som inte kastat sten.
Riktigt scary blir det när Ljunggren skriver att "De fredliga demonstranterna borde börja med att rensa ur lössen ur de egna fanorna innan de gnäller på polisen. "
Om någon annan slagits med polisen, så är det alltså helt OK att polisen fängslar mig? Jag ska inte ens få klaga? Farväl rättsstat, farväl individuellt ansvar. Välkommen till oinskränkt polismakt.
Det intressanta med Rostock var ju inte att de blev bråk, utan att det blev så pass lite. Av 80 000 demonstranter deltog några hundra - en halv procent - i ett par timmars sammanstötningar med polisen. Två poliser skadades mer allvarligt, inte 30-40 som först sades (Berliner Zeitung 7 juni).
Att kravallerna kunde blivit långt värre understryks av att det "svarta blocket" bestod av över 5000 personer. Bara en bråkdel av dem deltog i konfrontationerna. Istället valde desto fler den från aktivisternas sida nästan undantagslöst fredliga sittblockaden.
Med en civil olydnadsaktion i massformat - 10 000 personer - lyckades man alltså kanalisera de mest militanta gruppernas protestvilja bort från kravaller och bröt på så vis våldsupptrappningen.
Ljunggren tycker att G8-mötet är legitimt, därför att dess deltagare är demokratiskt valda i sina hemländer.
Men dessa stormaktsledare drar upp riktlinjerna för en världsordning som vi alla tvingas leva i, trots att de bara har ett avlägset mandat från omkring 13 procent av jordens befolkning. Att kalla mötet demokratiskt är därför något av en parodi.
Men om så vore, varför skulle man inte få protestera mot demokratiskt valda ledare? Det gör vi ju hela tiden. Det är en helt omistlig del av en politisk demokrati.
Rätten att protestera gäller också civil olydnad i ett läge där statsmakten inskränker demokratin.
G8-mötet omringades av en stor zon där det rådde demonstrationsförbud, Schengens fria rörlighet upphävdes och polisen misshandlade, fängslade och avvisade utan grund människor från Rostock - i praktiken ett demonstrationsförbud.
Att då använda civil olydnad är inte att "hota demokratin". Det är att försvara den.