Bye Bye Johnny
Christer Sandberg
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men jag satt en kväll i baren på Standard Hotel, nuvarande Renströmmen alltså, och tog några glas tillsammans med honom.
Han hette Johnnie Johnson och var Chuck Berrys pianist.
De spelade tillsammans i Himmelstalundshallen den 28 oktober 1984.
Arrangören, Crescendo, överraskade Berry med att ta hit hans gamle kompanjon som var på turné i Europa med ett jazzband.
Då hade de båda inte spelat tillsammans på många år. Stjärnan blev inte så överväldigande glad som arrangören hoppats.
Men de gjorde en bra spelning, vilket minsann Chuck Berry inte alltid gör.
Han är känd för att strunta i att repetera med sina kompmusiker.
Jag såg honom en gång med ett engelskt band som inte ens hade fått en låtlista för kvällen, de fick hänga på bäst de kunde. Bruce Springsteen har ju berättat om när hans E Street Band i början av karriären fick hedersuppdraget att kompa legenden.
De fick inte kontakt förrän precis när de skulle gå på scen.
- Vad ska vi köra för låtar, undrade en nervös Bruce.
- Chuck Berry-låtar, var det lakoniska svaret.
Spelningen i Himmelstalundshallen var alltså lyckad. Det svängde fint och Margot var uppe på scen och dansade med Chuck.
"Han är den totala domptören på scen", skrev Folkbladets recensent Anders Hagquist.
Men stämningen där i hotellbaren var lite frostig. Chuck Berry försvann snart upp till hotellrummet med en ung blondin medan Johnnie satt kvar och lät sig bjudas på drinkar. Han gillade Bloody Mary. Och han berättade om hur allt började.
Johnnie var kapellmästare i Sir Johns i hemstaden S:t Louis när saxofonisten blev sjuk nyårsafton 1952.
Chuck Berry fick hoppa in och han gjorde strax succé. Enligt Johnnie skapade de sedan tillsammans alla hitsen:
"Roll Over Beethoven", "Sweet Little Rock n Roller", "No Particular Place To Go" o s v.
Johnnie fick aldrig ett erkännande för det av sin ungdomsvän.
Han medgav visserligen att "Johnny B Goode" handlade om Johnson.
Men nekade till att han skulle ha del i upphovsrätten till sångerna. Därav frosten.
Uppmuntrad av bland andra Keith Richards i Rolling Stones försökte Johnnie på senare år få sin del av alla royaltymiljoner.
En domare i S:t Louis kom för ett par år sedan fram till att Johnson väntat för länge på att framföra sina krav.
Rättigheterna förverkade. Så i förra veckan dog Johnnie Johnson 80 år gammal - utan miljoner.
Men 2001 fick han sin plats i rockens Hall of Fame. Och jag glömmer aldrig den där kvällen med Johnny B Goode.
Det var bara det jag ville säga.