Sverige har ett ansvar för att i europeisk samverkan bidra till frihet, fred, säkerhet och utveckling i vårt eget närområde och globalt."
Och i måndags (21/2): "Det handlar inte om att stödja den ena eller andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling" (Sveriges Radio Ekot).
Flera hundra har dödats i Libyen och Sverige väljer att inte ta ställning. Fem dagar, så länge överlevde Carl Bildts utrikesdeklaration.
När Bildt träffade EU:s utrikesministrar presenterade sig ett ögonblick, ett perfekt tillfälle att backa upp orden med handling. Det sägs att man inget kan göra, men faktum är att EU har stora möjligheter till påtryckningar genom att 70 procent av Libyens export går till EU. Ett minimum borde vara att införa restriktioner åtminstone så länge som Gadaffi och hans regim skjuter på sitt eget folk. Men den chansen tog inte Bildt.
Istället sa han att "där är vi inte nu" på en direkt fråga om det finns anledning att säga upp avtalen med Libyen. Det är dock just nu det borde göras om det ska ge någon effekt och om Bildt vill höja Sveriges röst för frihet, fred och säkerhet.
Medan landsbygdsminister Eskil Erlandsson samma dag stod upp för Västsaharas folk gentemot Marockos, Spaniens med fleras fiskeintressen gav Bildt dubbelmoralen ett ansikte. Carl Bildt har gjort bort sig förut, men nu har en gräns för mycket passerats. Det går inte att läsa upp en deklaration ena veckan och göra tvärtom den andra.
Jag undrar, Fredrik Reinfeldt, är det verkligen regeringens uppfattning att sätta handelsintressen före frihet och mänskliga rättigheter? Hur är detta i så fall förenligt med regeringens önskan om att komma med i FN:s råd för mänskliga rättigheter?
Om utrikesdeklarationen är värd mer än pappret den är skriven på är knappast Carl Bildt rätt person att genomföra den. Eskil Erlandsson vore ett betydligt bättre val.