Beklämmande och förvånande upprop
Uppropet som kräver att Sverige skall ta hem sina soldater från Afghanistan är beklämmande. Undertecknarna - vid sidan av de gängse kulturradikalerna och den nationalistiska vänstern, även några f d socialdemokratiska riksdagsmän - är motståndare till svenskt deltagande i FN: s insats i det av krig och terror så hårt drabbade landet.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den valda regeringen i Kabul har bett FN om internationellt stöd för att kunna återuppbygga sitt land och säkra freden. Det är självklart att Sverige efter förmåga skall sträcka ut en hand till en broder i nöd.
Sverige har deltagit i den internationella säkerhetsstyrkan ISAF sedan den inrättades vid årsskiftet 2001/02. Tidigare bidrag har bland annat utgjorts av specialförband. Sedan sommaren 2004 finns huvuddelen av det svenska förbandet på omkring 250 personer i norra Afghanistan.
Den 7 november 2006 fattade riksdagen beslut om utökat svenskt deltagande i ISAF genom att låta regeringen ställa en väpnad styrka bestående av högst 375 personer till förfogande under 24 månader. Riksdagsbeslutet gjorde det möjligt för Sverige att den 15 mars 2006 ta över ledningen för ett s k PRT - regionala återuppbyggnadsteam omfattande fyra provinser med högkvarter i staden Mazar -e Sharif. Sverige ansvarar för chef och stab och bidrar med övrig ledningspersonal.
De som vill ta hem de svenska soldaterna hävdar att afghanerna inte behöver stridskapabla trupper från världssamfundet. Det är ett minst sagt förvånande påstående.
Regeringen i Kabul och FN har i vart fall gjort den rakt motsatta bedömningen. Några av undertecknarna inser kanske att Afghanistan förvisso behöver soldater men de vill inte att några av dessa soldater skall komma från Sverige. Nähä. Och varifrån skall de komma då?
Uppropet är ett sällsynt tydligt exempel på det som brukar kallas för "nån-annan-ismen". Någon annan, inte vi, skall stå för de riskabla insatserna i världssamfundets namn.
Just nu pågår dessutom rekryteringen till Nordic Battle Group. Från och med nästa år skall ungefär 2500 svenska soldater ingå i den av EU organiserade snabbinsatsstyrkan som skall vara beredd att med mycket kort varsel bege sig till oroshärdar runt om i världen. Snabbinsatsstyrkans soldater skall således räkna med farliga, svåra och stridande uppdrag.
Det är dags att regeringen och socialdemokraterna tar upp svensk säkerhetspolitik till offentliga och breda diskussioner. Enligt vad jag erfar är behovet av en sådan debatt mycket stort. Flera partiers riksdagsgrupper - däribland den socialdemokratiska - har t ex inte haft någon rejäl diskussion om Nordic Battle Group.
Sådana här frågor går inte att smyga med. Och de ska heller inte smygas igenom beslutsmaskineriet.
Svenskt deltagande i internationella freds- och säkerhetsstyrkor är sannerligen inte något att skämmas för. De ledande försvarspolitikerna Mikael Odenberg och Ulrica Messing måste gå på offensiven och våga konfrontera den världsbild som uppropets undertecknare för fram.