Åter till nationen
Christer Sandberg
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Valde ett bord mitt i lokalen. Pratade, hade mysigt. Smuttade på ölen, tog lite jordnötter.
Strax kom ett par till in på puben. Gissa vad de gjorde?
De satte sig precis bredvid oss! Hello, how are you?
Hur många lediga bord som helst och de här människorna trängde sig på.
Som om vi kände dom. Snart kom det förstås fler gäster.
Det visade sig då att alla hade det här sjuka beteendet:
De fyllde på den stora puben genom att sätta sig alldeles bredvid den som kom senast.
Det här var ju ett tag sedan och jag har nu förstått att det är vi som är udda.
Badstranden där vid det Egeiska Havet när vi är först på morgonen och breder ut våra filtar.
Bara för att uppleva att när nästa familj kommer så nog lägger de sig alldeles intill oss.
Och tilltalar oss också. Hälsar.
Det är bara vi nordbor som inte säger god morgon i frukostmatsalen på hotellet.
För de flesta andra är det en reflex.
Man lever nära andra människor och lär sig artighet som en självklarhet.
I Norrköping är det normala att liksom lite lätt knuffa på någon för att visa att man vill fram.
Vi tycker nog att det verkar lite framfusigt att säga: "Ursäkta!" Vill ju inte gärna tilltala en helt främmande människa.
Lämnar en obligatorisk tom stol på biografen, för att inte komma för nära bänkgrannen.
Genom en vän som bor i Grekland får jag Skandinaviska Kyrkans blad.
Det senaste numret innehåller ett test som svensk-grekerna ska svara på:
++ Du tycker att det är obehagligt när folk står för nära när de pratar med dig.
++ Om det bara är en person till på bussen så sätter du dig så långt ifrån som möjligt.
++ Du tycker att det är skojigt att bussarna i Sverige går kl 21.19.
En riktig svensk svarar ja på de två första. Förstår inte alls humorn i det tredje.
Den svenska särarten. För att förstå den behöver man bara titta på kartan.
Ett av Europas största länder. Beläget långt upp i norr. Glest befolkat.
Visserligen bor många av oss i tätorter numera.
Men vi bär våra jordklumpar med oss, som Ivar Lo konstaterade.
Statistiskt sett är vi ännu glesbygdsbor.
Vi om några skulle vinna på ett öppet Europa. Sammanlänka oss.
Lära oss lite. Men kanske också lära andra.
Om våra unga utan problem kan gå på universiteten i de stora europeiska länderna lär de sig det bästa, och lär också ut det bästa. Russinen ur den europeiska kakan. Kanske var det bara en mycket kort parentes.
Det finns en hel del som tyder på att det nya tidevarvet är nationalismens. Fosterlandskärleken som det moderna.
Fäderneslandet åter, nationaldagen som helgdag.
Och så stänger vi om oss ordentligt, så att ingen obehörig kommer in. Sätter oss långt bort ifrån de där andra.
Det är som förr. Men jag hade hoppats på något annat. Det var bara det jag ville säga.