Strömmingsfisket i Östersjön är reglerat på EU-nivå. Fram till utgången av 2011 kan Sverige och Finland fiska mer strömming än vi kan äta upp. Men efter 2011 hotar ett förbud mot att fiska och sälja strömming i de båda länderna. I övriga EU finns redan ett förbud mot försäljning av strömming.
Debatt
Det finns två aspekter på strömmingsfisket. Den första gäller hur mycket fisk som kan tas upp för att behålla ett uthålligt fiske. Den andra är eventuella hälsorisker med dioxin i fisken. Dioxin är ett miljögift och därför införde EU-kommissionen under 1990-talet ett gränsvärde för dioxin i fisk. Som följd av detta infördes förbud mot försäljning av strömming. Sverige och Finland begärde och fick dispens. Den gäller till utgången av 2011 och försäljning av strömming kan alltså ske bara i dessa två länder. Ingen fisk får exporteras till övriga EU.
Dioxinet kom från pappersindustrin under 50- och 60-talen. Men allteftersom pappersindustrin har förbättrat sina metoder har utsläpp av dioxin försvunnit och dioxinhalten i vattnet minskat. I dag anses det inte utgöra något problem. Men fisken i Östersjön och Bottenhavet innehåller fortfarande alltför höga halter av dioxin. Även om forskare kunnat konstatera lägre dioxinhalter i yngre fisk så finns mycket äldre strömming i havet och i den är den dioxinhalten fortfarande för hög. När Kommissionen utarbetar kommande förslag till reglering av strömmingsfisket utgår man från ett medelvärde där äldre fiskars höga halter av dioxin påverkar helheten. Därmed är strömmingen i farozonen och ett förbud för fiske och försäljning kan väntas från och med 2012.
Förbudet kommer troligen trots att tillgången på strömming är mycket god. Den har tredubblats sedan 1980-talet. Dessutom når fisket efter svenska och finska kusterna inte ens upp till 2/3-delar av den tillåtna kvoten, som för 2011 kommer att ligga kring 115 000 ton. Under rekordåret 2007 togs 75 000 ton strömming upp och för 2010 kommer man upp i drygt 80 000 ton. Vi tar alltså upp för lite strömming!
Problemet är att det finns för mycket äldre fisk finns kvar. Därmed föryngras inte beståndet i den takt man önskar för att dioxinhalten ska minska. Slutsatsen blir att vi måste ta upp mer strömming för att få ett yngre bestånd med lägre dioxinhalt för att rädda kvar strömmingen, men paradoxalt nog fiskar vi för lite.
Finland och Sverige kommer att strida i EU för fortsatt dispens från förbudet att använda strömming med dioxinhalter över det europeiska gränsvärdet som livsmedel. Dessutom hävdar svenska fiskare att gränsvärdet är för lågt satt och bör höjas. Men Kommissionen är av en annan åsikt och vill följa försiktighetsprincipen och sänka gränsvärdet ytterligare.
När det gäller vild lax och torsk från Östersjön måste vi begränsa konsumtionen för att rädda fisket. Paradoxen är att för att rädda strömmingen borde vi äta mer strömming!